GPS:en i hyrbilen föreslog en färdväg runt stan som jag inte räknat med, men..vi litar väl på den? En timme senare var vi fortfarande omslingrade av Melbournes oändliga och snarlika förorter – Camberwell, Canterbury, Chadstone… På radion pågick science fiction-timmen på RRR medan naturen så sakteliga tog överhanden omkring oss. I Kilcunda, strax efter bron till Philip Island, stannade vi för att äta vår medhavda och rejält tilltagna pastasallad. Vi följde kustvägen för att få en motsvarighet till Great Ocean Road. Utsikten var fin, men koalorna saknades i träden. Efter kaffepaus och strandpromenad i Inverloch nådde vi nationalparken, och inte hann vi åka många kilometer förrän en liten långnosad echidna skymtades i vägrenen. Vi stannade till och hann se den rulta in och gömma sig i buskaget. Nationalparken kändes verkligen som en nationalpark, med långsträckta och till synes orörda vyer. Vi slog upp tältet och åkte tillbaka några kilometer med bilen för att gå Lilly Pilly Gully Nature Walk. Delvis för att den lovade störst chans att se djurliv, delvis för dess gulliga namn. Förra årets våldsamma skogsbränder hade bränt ner nästan halva nationalparken, men det sades vara i de norra och östra delarna. Trots det var många träd svedda även här (vilket verkade bero på kontrollerade bränder, som om det inte hade räckt med förra årets katastrof). I någon slags reaktion för överlevnad var de kolsvarta stammarna översållade av klargröna löv. Allt låg stilla. Så nös Lasse och sex gröngula papegojor flög upp från sitt gömställe bakom några grästuvor. Efter en regnskogspromenad och hedar med upp till 5-6 meter höga vassliknande ståndare, klättrade stigen uppåt. En skrämd wallaby studsade förbi. Halvvägs upp för Mount Boulder tog vi paus med öl och chips. Väl tillbaka förstod vi att vi råkat gå den rejält mycket längre Lilly Pilly Gully Circuit.
Solen var på nedgång och månen lös redan full och stark. Den såg större ut än någonsin, men Lasse påpekade insiktsfullt att han hört att månen alltid är lika stor. Vi gick ner till Norman Beach. På den cerisa himlen strålade fullmånen och en bit bort bland vilande fiskmåsar vid Tidal Rivers utlopp lekte några barn med ett traktordäck. På stigen tillbaka sprang vi rakt på en wombat. I sann wombatanda betedde den sig som ett barn påkommen med handen i godisburken – sneglande uppmärksammade den oss, vartefter den i lugn takt knatade bort från stigen, som att ”nej då, jag tänkte hela tiden gå in här mellan just de här träden.” I mörkret tillagade vi vegkorv på den allmänna grillen, gjorde vårt bästa för att undvika den groteska tusenfotinginvasionen på toaletterna och var sedan i säng redan vid tio.
Morgonen efter hade Elisabets förkylning tilltagit, så medan hon sov ut tog vi andra oss ut i soluppgången. Campingområdet låg stilla, förutom på en gräsplätt utanför en husvagn där en fet känguru hukande stod och åt. Runt halsen bar han en scarf med texten DUDE. Uppenbarligen campingens halvtama huskänguru. Vi hade sett en stor rundad sten på en kulle som verkade kunna erbjuda fin utsikt så vi knatade dit. Åter igen skuttade en skrämd wallaby, likt en räv, upp från gräset. Just när vi nådde toppen gled moln in och skymde solen. Vi åt varsitt äpple, andades in den friska luften och blickade ut över Tidal River.
Efter nedpackning av tältet och Lasses uppvisande av oanade jojotalanger begav vi oss mot toppen av det 560 meter höga Mount Oberon. Den breda vägen kantad av höga träd ringlade stadigt uppåt. Det blev en hel del G’day och Morning till alla man mötte. Linnea fick till och med ett G’day miss. Sista biten var riktigt svettig, tills man klev över krönet och möttes av den svindlande utsikten. Morgonens utkiksplats syntes långt där nere som en liten knappnål. Halvvägs ner för berget lekte två gulstjärtade sotkakaduor tafatt. Vi stekte på varsin burgare iaktagna av en fet trut och lämnade nationalparken – och liksom på ditvägen stötte vi den här gången på en liten echidna som var ute och promenerade på bilvägen. Strax före det hade vi stannat till för att fota en betande emuhjord. Vi tänkte ta en omväg hem över Grand Ridge Road hem, men efter Yarram visste varken vi eller GPS:en hur vi skulle åka. Vi gjorde ändå ett försök, och hamnade ganska vilse på allt mindre vägar. En gödselskyfflande bonde berättade att vi inte var de första, och inte skulle bli de sista, som kört vilse i området. Hans prickiga åsna höll med. Så gav vi upp tanken på Grand Ridge Road och svischade hem mot storstaden över Gippslands gröna betesmarker.
