På väg till revolutionsmuseet hittade vi en riktig pärla i 1600-talskyrkan Iglesia del Santo Angel Custodio. Revolutionsmuseet var sen närmare tre timmar av propagandamontrar fulla med militära ritningar, vapen, tidningsurklipp, kläder och attiraljer av historisk betydelse i stil med ”den här vattenkåsan drack Fidel en gång ur i djungeln”. Museet täckte landets historia mellan 1950 och 1990. Efter 90–talet kan man tänka att det inte längre var lika kul att vara kuban. Noterbart var att Raúl Castro på äldre bilder såg ut som en spinkig slyngel tagen ur ett brittiskt postpunkband.
Efter en cykeltaxi hem lyckades vi ringa upp Jesús och bestämma träff till morgondagen. På kvällen letade vi upp en italiensk statsrestaurang, svepte förbi det vi trodde var stadens gayhörna, tog en glass på en uteservering och slökollade hemma på rummet på några baseballinnings mellan Villa Clara och Matanzas.
Vi ringde upp en sovande Jesús och bestämde träff till klockan 14 utanför Capitolium. Innan dess hade vi tänkt besöka stans tobaksfabrik, men det var ju lördag så någon aktivetet där var inte att tala om. Istället gick vi till Yorubamuseet Asociacíon Cultural Yoruba de Cuba och lunchade sen på varsin pizza queso. Jesús verkade kasta sig över alla couchsurfarresenärer i landet, så till vår dejt anslöt även indiska Amrita och tyska Andreas. Tysken var magsjuk och såg lite kallsvettig ut. Jesús tog oss till den lilla baren El Chanchullero där han hade stora problem att slita blicken ifrån den stilige servitören. På kvällen skulle Jesús på ballet med australiensaren Alan och marockanen Harry. Första tanken ”ehh, ballet?” övergick snabbt i ”vad tusan, vi följer med!” När vi lämnat de andra åkte vi upp till rum nummer 511 på favorithotellet Ambos Mundos, orört sedan Hemingway bodde där på 30-talet, komplett med hans fiskespön och samling av afrikanska masker. Historiens vingslag! Guiden berättade stolt om alla kvinnor Hemingway slätat över men hade lite problem att förklara varför den åh så fantasiske mannen sedan valt att ta livet av sig.
Så till baletten. Inträdet var 175kr för utlänningar, 2kr för kubaner, vilket såklart ledde till myglerier av stora proportioner. Vi skulle få komma in för en hundring, men vi hade inte förstått hur det skulle gå till. I pelargången utanför Gran Teatro de la Habana drogs vi in i skuggan där en identisk kopia av Omar från The Wire tog emot våra pengar i utbyte mot biljetter och kubanska id-kort. Vi instruerades att i kassan gå fram till ”kvinnan till vänster med en fläck på kinden”. Hon var uppenbarlingen med på svindleriet. Plötsligt blev det nervöst, men in kom vi. Föreställningen var Sylfiden. Det här med att berätta en historia bara genom att dansa är ju inte helt lätt. Efteråt hade Elisabet och jag olika åsikter om vad som egentligen hänt. ”Vadå spöke? Det var väl inte med nåt spöke? Vadå dog? Hon dog väl ändå aldrig?” Efteråt gick vi alla tillbaka till El Chanchullero och drack daiquirís. Alan och Harry var härliga. Den snygge servitören jobbade fortfarande så Jesús satte in en halvlyckad stöt. Vi ville fortsätta kvällen och bollade för att gå till gaykvarteret som Jesús tidigare berättat vilt och brett om. Vi tog vägen förbi Jesús lilla kåkstadsskyffe till lägenhet. Gayområdet var helt galet. Hundratals personer som stod i en korsning nere vid Malecón och pratade. Prata, de gillar att göra det, kubanerna.
Söndagen var lite seg. När solen gick ner gick vi till Malecón och fotade vågorna som slog in över staden. Vi hade bokat bord på La Guarida, Havannas kanske kändaste restaurang som ligger i det hus där filmen Jordgubbar och choklad spelades in. Maten var det bästa vi ätit i landet. Vi avslutade med ett biobesök. En film började, men inte den amerikanska med Al Pacino vi skulle se, utan en svartvit, på spanska, som handlade om revolutionen. Vi velade och velade om vi hamnat i fel salong, men nej då, det var bara en tjugo minuter lång propagandafilm som alla biobesökare säkerligen alltid behövde ta sig igenom. Sen slog det oss plötsligt att Maygreds kompisar berättat att de aldrig gick på bio, eftersom det där kryllade av tveksamma män. Och mycket riktigt, till höger om Elisabet smög en man upp, obehagligt nära. Vi bytte platser. Ännu en man som tog på sig själv smög upp bredvid oss. Wtf?!! Så small det plötsligt till i raden bakom oss. En käftsmäll följt av någon som jagades ut ur salongen. Vi sjönk ihop och tog oss skräckslagna igenom filmen.
Vår sista dag i Havanna sprang vi ihop med Alan och Harry tre gånger. Första gången, efter ännu ett misslyckat besök på tobaksfabriken, blev vi uppbjudna till deras makalösa takvåning mitt i stan där Harry stod och hackade kilovis med lök till kvällens nordafrikanska middag. Vi tittade in i stans största, och eventuellt enda, köpcentrum (i vilket inga väskor fick medtagas och id-kort måste lämnas i garderoben), besökte apoteksmuseet och ett helt gäng med finfina kyrkor innan vi tog en sista kaffe på torget med Alan och Harry och sedan lät Manuel och hans hjälpreda skjutsa oss till flygplatsen.
