Bredvid mig på Tawaus flygplats herrtoa stod två poliser i handfängsel, mellan dem en fånge i vit overall och rakad skalle. De två som inte slog en drill såg lite obekväma ut. Vi bytte flyg i KL. Maten var riktigt dålig. Jag begravde mig i Bergtagen där Hans Castorp var ute på en äventyrlig skideskapad. I Bangkok surnade taxichauffören till när han tvingades använda taxametern, smackade som en tandalös gubbe och repeterade mitt
Hua Lamphong med helt fel antal stavelser. Cozy Bangkok Place var ett trevåningshus med porlande vattenstenar i foajén och hobbitrunda dörrgångar. Vi smällde till med kärleksrummet på översta våningen, vilket inkluderade detaljer som hjärtformade håligheter ovanför handfateten och tavlor med turturduvor.
Runt hörnet låg kinesiska fejkköttrestaurangen Suki Jeh Ru Yi där jag skulle komma att äta fem gånger. Tillslut nickade jag inte bara igenkännande till personalen utan även till de högljudda stamgästerna. 12 kronor för svamp och kyckling var lagom. Vi följde Yaowarat Road genom Chinatown och föll in i shoppingbeteendet. Varsin keps var väl behövligt, simglasögon kanske inte lika akut att införskaffa. Vi kollade in den 46 meter långa Buddhastatyn, utslagen i en vilande pose, och tog pendelbåten hem längs Chao Phraya. För kvällen väntande ofrånkomligen Khao San Road, den kända turistgatan. Vi tog mod till oss och åkte dit efter middag på May Kaidee. Det var ungefär lika hysteriskt som vi trott. Precis alla västerlänningar verkade älska stämningen och stod och dansade vid sina restaurangbord. Vi smet undan till en fem procent lugnare sidogata. 'Er dere fra Sverige?' undrade norrmannen bredvid. Bakom honom satt en snyftande tjej och skrev brev.
Det krävs alltid ett mentalt kliv för att förstå ett nytt land. Vi funderade över var vi hamnat. Vi såg bakochframvända kepsar, Playboyloggor, hudkräm med den sprudlande färgen snigelvit. Det fanns en utseendefixering som mycket pekade på hade med kulturen att göra, inte med turistindustrin. Kanske mest intressant och identitetsskapande var det faktum att Thailand som enda land i regionen aldrig koloniserades av väst. Vi klurade på det under vår resa till marknaden i Chatuchak. Hettan fick oss att gång på gång svalka oss med plastglas till brädden fyllda med is. Bästa köpet blev en stormlykta. Det var en vecka kvar till Elisabet fyllde år så vi letade upp den bästa takbaren för sakedrinkar. Pissoaren på 33:e våningen var en glasvägg med full insikt. Det "pulserande" området Sukhumvit Soi 11 var dock inte det charmigaste. De till tänderna uppklädda turisterna tjoade. Försäljningen av sexleksaker verkade gå bra. Utanför den australiska puben krälade en tiggare utan ben.
Söndagen lämpade sig bättre för att fira en födelsedag. Om frukosten nu hade kunnat klassas som frukost hade den varit den godaste vi någonsin ätit. Men banankolavåfflor med mandelkokos- och bananchokladglass kvalar kanske inte in som det. Efteråt tog vi en 90 minuters fot-, rygg- och huvudmassage och åkte med en roande taxichaufför till Museum of Contemporary Art. Det kan ha varit första gången som smålänningen här dricksat för att han verkligen ville det. Museet var en total anstormning av vulvor och religiositet. Någon enstaka skildning av livet vid en flod. Men mest vulvor. Vi åt på Mango och spelade ett parti på Eaux de Vie runt hörnet från Phra Athit. Jag ville inte gå och lägga mig - vi skulle vara ifrån varandra en månad.
I ottan åkte Elisabet till Sverige. Jag bytte till en sovsal, gick och gick i Chinatowns gränder tills jag hittade två par örhängen, åkte till postkontoret på Chamchuri square och höll tummarna att födelsedagspresenten inte skulle anlända allt för sent till Uppsala. På Ru Yi var det full rulle, på May Kaidee lugnare. Väl där bokade jag in mig på deras vegetariska matlagningskurs för morgonen efter. Min lärare hette Wan. Eller möjligtvis One. Vi var i det stora köket en trappa upp, jag den enda eleven. I 4,5 h lagade vi tom yum, tom kha, pad thai, massamancurry, papayasallad, vårrullar, mango sticky rice, jordnötssås och det viktigaste av allt - chilipasta. Torkad chili, vilken skillnad det gör. Mellan varje rätt pratade vi om livet. Hur man lever ett värdigt liv, om Wans första pojkvän, om passion. Vi förväntades avsluta dagen med varsin sång. Jag funderade en stund och stämde sedan upp i en yster Leevi & the Leavings med Vasas Flora och Fauna, komplett med finlandssvensk dialekt. "Man har knappast levt om man int har en prick i nått register när man dör." Jag hade haft den i skallen ända sedan Sarawak. Hjälpredan dök upp och filmade det hela. En trappa ner satt en uppklädd dam i blått smink och guldkedjor och viftade med handleden mot mig. Hon älskade Köpenhamn. 'Där lever man livet,' sade hon.
Med depåstopp på Ru Yi räckte resterna från matlagningen i två dagar. Jag satt och skrev på Bridge Café & Art Space, i skuggan av spöklika Sathorn Unique Tower som trots sina 49 våningar står helt övergivet sedan 18 år. Sista dagen besökte jag nationalmuseet där den tidiga thaikulturen hukade i skuggan av det mäktiga khmerriket. Knäckfrågan verkade vara om landet ens kunde sägas ha en egen kulturhistoria. Utställningarna gjorde sitt bästa för att bevisa det. Eftersom kulturen ännu inte hade något eget namn tvingades den omständligt nog kallas för Samtida-med-khmerkulturen-i-Thailand. Här ser ni the pattern of the settlement of the people in the Contemporary with Khmer Culture in Thailand. Slagkraftigare kan ni. Framför montrarna stod fransmän, bakom låg stenfigurer av Buddha och Ganesha. Min favorit var "Gudom rider på sködpadda". På den tillfälliga utställningen om gudinnor rusade 100 barn in med mobilkameror. De fotade allt. Inte en sekund stod de stilla. Klockan 04:20 knackade det på dörren och jag tog taxin till flygplatsen. I Melbourne var det kyligt. Jag ringde mamma. De hade precis öppnat en flaska vin.
