Byron Bay

Vår första dom över surfar- och slackermeckan Byron Bay var långt ifrån smickrande. Vårt vandrarhem svämmade över av nittonåriga européer, bara en sån sak. Personalen såg bakfull ut, de två danska kepskillarna på rummet hälsade inte och stan var två kvarter av identiska strandbutiker. Vi bodde tre nätter på Aquarius Backpackers. I boendet ingick gratis middag från klockan sju. Detta föregicks av happy hour och följdes av specialpriser på drinkar och tävlingar av typen limbo – allt för att hålla kvar folket i den egna baren. Vid middagen var stället fullt av uppklädda och förväntansfulla ungdomar. På bruten engelska pratade fyra svenskor med en norska om det coolaste stället i stan, Cheeky Monkey. Vad vi förstod förekom det där wet t-shirt-tävlingar. Vi åt raskt upp vår vegetariska lasagne och smet iväg till stranden med några öl för att få lugn och ro. Det var becksvart och blåsig och från vår högtalare spelade New Order. Nattbussen hade inte givit mycket sömn så dagen hade varit seg. Vi hade köpt varsin strandhanduk och jag ett par badbyxor, sedan hade vi legat lite på Main Beach. Efter en promenad runt stan kom vi fram till att hotellet Great Northern verkade minst hemskt och gick dit. Bakom baren fanns ett rum med ännu en bar – och en scen! Vi hade kommit helt rätt. Lokala bandet The Last spelade. Utanför höll vi på att ramla baklänges när vi insåg att kultbandet The Church skulle spela där om två veckor. Se där, även Byron Bay hade ett Debaser.





Nästa dag var vi redo att hitta en bättre strand. Vi gick skogsvägen upp mot fyren, det var varmt och brant, vände norrut när vi förstod att vi inte kunde komma runt udden och ner mot stranden som såg ut som tagen ur ett Lost-avsnitt, och gick ner mot den undanskymda Wategos Beach. Om den flygande hunden skrämde skiten ur oss i Sydney var det här tio gånger värre. Framför oss på gångvägen kom nämligen en 1,5 m lång goanna klampande. Helt obekymrad följde den vägen en tjugo meter – vi smög vettskrämda strax bakom – innan den krälade in under en buske. Vi visste inte vad vi skulle tro. Längre ner såg vi våra första bush turkeys. Wategos Beach var helt underbar. Vi hittade ett stycke där vi var helt ensamma. Så började Byron Bay så sakteliga förvandlas till det strandparadis vi hört talas om. På kvällen peppade vi inför Great Northern. Vi repriserade gårdagen – snabb middag på vandrarhemmet och vin på stranden. Utanför Great Northern slog vi oss i slang med ett gäng i stora frisyrer som faktiskt bodde i stan. Väl inne på stället hade vi missat kvällens liveband och på dansgolvet spelades bara random discomusik. Vi avslutade kvällen på pizzerian på andra sidan gatan. På tv:n rullade en surfarvideo.





Söndag och den här gången tog vi den rätta vägen till Tallow Beach på andra sidan udden. Det blåste rejält och vågorna var rysligt höga. Vi sökte skydd i Cosy Corner men när det var inte mycket bättre där gick vi tillbaka till vår remsa på Wategos Beach. Tre dagar i Byron Bay hade första kvällen känts som ett stort misstag. Nu två dagar senare kunde vi seriöst se oss själva stanna kvar på obestämd tid, avskurna från hets och storstad. På kvällen gjorde folk sig redo för ännu en partykväll på Aquarius. Själva stannade vi på rummet och tittade på Twin Peaks.