Great Ocean Road

Första stoppet på vår trip längs Great Ocean Road blev det illa omtalade Geelong (där mänskligheten enligt Nevil Shute ska ta sina sista andetag) för lunch och matinköp i en av stans alla gallerior. Efter Lorne var vi redo för koalaspotting i Kennett River, samma område där jag trott mig ha sett en koala för en månad sedan. Den här gången skulle jag inte lämna platsen med några som helst tvivel. Redan på parkeringsplatsen såg vi i ett ensamt eukalyptusträd vid bilvägen vår första koala. Folk kom förbi och tyckte vi skulle fortsätta en bit upp där en koala gick omkring nere på marken. När vi hann dit satt han i ett trädgårdsland och mumsade på blad, helt oberörd av våra ivriga blickar en meter därifrån. Vi fortsatte över en campingplats och in mot skogen. Överallt skymtade koalor i trädtopparnas grenklykor. Många sovande, men oväntat många lojt ätande, emellanåt avbrutet av lite intensivt ryggkliande. I ett lågt träd satt en koala och sov med en decimeterlång snorkråka. Kookaburrorna satt stilla på rad och en ilsken loripapegoja försvarade framgångsrikt sitt område med plötsliga flygattacker. Vi åkte in i Otway National Park, men till skillnad från vårt förra besök svängde vi ner mot Bimbi Park som vi hört Maddy H tala gott om. Efter att ha checkat in servade av en tioårig grabb gick vi en promenad runt det stillsamma området. Koalorna fanns fortfarande överallt. Efter att under dagen ha räknat till 30-35 stycken började vi tappa räkningen. Roligast på campingområdet var de spralliga hästarna som glatt och hetsigt galopperade omkring i en till synes oändligt stor hage. Hästar som leker likt hundar – mycket ska man vara med om. Vi avslutade dagen med nudlar, goon och kortspel på verandan.








Mitt i natten väcktes vi av brandlarmet vars batterier uppenbarligen var på upphällningen. Elisabet började fippla med mobilen i tron att det var väckarklockan som ringde medan jag inte ens orkade öppna ögonen. Erik tog tag i saken, sköt fram våningssängen och klättrade upp i det höga taket och fick ner manicken ungefär samtidigt som grannen börjat dunka i väggen i undran vad vi höll på med. Efter frukost tog vi stigen genom sand och högt gräset mot Station Beach. Det var en timmes promenad där mina tankar mest kretsade kring övertygelsen om att vi när som helst skulle stöta på samma giftorm vi sett för en månad sedan. Vi kunde inte vara långt ifrån Aire Rivers utlopp och stigen vi då följt. Stranden var storslagen och öde men inte speciellt badvänlig. Vi hittade några pooler bland de musselfyllda klipporna där vi kunde krypa ner och svalka av oss. Tillbaka vid bilen åkte vi vidare västerut till De Tolv Apostlarna där busslaster av turister häckade. Efter en gedigen photoshoot och ett grymtande över att besökarcentrumet inte sålde glass åkte vi till Port Cambell för den efterlängtade glassen. Vi dividerade lite över var vi skulle tillbringa natten. Warrnambool gick förlorande ur striden. Vandrarhemmet i Port Fairy vann. Den pratsamma receptionisten där informerade oss att stans stora turistmål var solnedgången på Griffiths Island, då hundratals stormfåglar svärmade in från havet. Vi hastade oss igenom middagen och hann till ön precis i tid till fåglarnas ankomst. De susade som projektiler tätt över våra huvuden och var inte helt lätta att fånga på bild. I gräset tittade en wallaby storögt på.







Restiden hem var bara beräknad till fyra timmar vilket gav oss förmiddagen i Port Fairy. Vi funderade på att ta oss till stranden men valde istället att promenera runt Griffiths Island och dess modesta fyr. I dagsljus förde de gula blommorna och stenkusten tankarna till Öland. Fast här smög det förstås wallabyer i gräset. Det och döda stormfåglar – krashlandade rävbyten. En tjock wallaby stod ståtligt och smaskade på en färsk tallkotte. På andra sidan fyren hoppade Elisabet och Sara ner i det djupa vattnet för ett snabbt dopp. Sen bar det iväg hemåt längs A1:an med lunchstopp i Colac. Tillbaka i lägenheten var det snabba ryck då kläder skulle tvättas, vin inhandlas, batterier laddas och pengar föras över, plus en hel del annat som behövde fixas inför morgondagens flygresa. Halv sju hoppade vi tillsammans med Ferreira på bussen mot Abbotsford för att äta på Lentil As Anything med Clare, Dave C och Maddy A. Nytt på buffén var de friterade pumpstängerna. Medan övriga gick hem till Clare och Daves nya lägenhet i Hawthorn åkte Elisabet, jag och Ferreira till East Brunswick Club för att se den sedan länge utsålda The Pains Of Being Pure At Heart-spelningen, med våra vänner Crayon Fields och Summer Cats som förband. Efteråt hamnade vi som vanligt i konversation med Sydney-Olivers syster och den läspande Crayon Fields-sångaren. Det var vår sista kväll med Ferreira innan han åkte tillbaka till Europa så han ville gå ut med en bang, men vi var alla för mätta och trötta för att fortsätta kvällen. Tillbaka i Fitzroy tog vi ett tårfyllt avsked av Ferriera. Han har varit en stor anledning till våra varma känslor för Melbourne. Men på samma sätt som när jag tog farväl av Dave i Stockholm för tre år sedan har jag på känn att våra vägar kommer att korsas igen.

Slindan och Informatör'n i Melbourne

Medvetet låter vi inte vårt vardagsliv i Melbourne generera många blogginlägg. Sökandet efter den försvunna diamenten görs bäst på vägarna, och där befinner vi oss inte nu (på samma sätt som ingen bör räkna med att få vykort så länge vi befinner oss i stan). Ett undantag bör ändå göras för de dagar då vi fick svenskbesök. Vips var vi då lite på semester igen och sparsamheten om vad vi egentligen har för oss kan kastas åt sidan.

Efter en hel dag av nedvräkande regn (det droppade ganska friskt från taket i köket och inställda spårvagnar sades ställa till kaos i rusningstrafiken) och en underhållande freewheelin’ show med Yo La Tengo på Thornbury Theatre, dök Sara och Erik upp i en taxi någon gång efter att torsdagen hade hunnit bli fredag. Det var en underlig känsla att prata svenska med någon annan än oss själva. Dagen efter chocköppnade vi genom att ta med Sara på yoga och Erik på en springtur runt North Fitzroy. Vi slarvade med stretchningen, traskade söderut och hoppade på City Circle Tram någonstans vid St. Vincents Plaza. Fika på Degraves Street dissades till förmån för ACMI (Australian Center for the Moving Image) och deras utställning Screen Worlds som vi klängde oss fast vid till stängningsdags. Jag ägnade säkert 45 minuter åt att ta mig igenom halva den sjunde världen på Super Mario Bros 3. Tillbaka i Fitzroy åt vi på välbesökta Vegie Bar och gick sedan till Rochester Castle, främst för deras femdollarpints. Maddy P, på besök från Newcastle, och partygurun Ferreira var redan på plats. Vi sög ut allt vi kunde av deras happy hour och gick till Old Bar där det för en gångs skull var inträde. Ninety Nine spelade, ett Melbourneband som peakat för tio år sen och nu börjat uppnå ikonstatus i Melbournes indievärld. De överträffade nog allas förväntningar. Någon som visste mer än vi berättade att frontpersonen var trummis i Sleater Kinney. Maddy H dök upp. Hon tyckte sig ha lärt sig att säga ”Andreas Andersson grillar”. Vi funderade på att gå vidare till Bar Open med avslutade istället kvällen med en pizzaslice på Brunswick Street.





Medan Elisabet sökte jobb på en second hand butik släppte vi Sara och Erik lösa i CBD. En Dr. Zoidberg nyckelring inhandlades på Minotaur. Vi mötte upp dem för att gå på zinefestivalen i tunnelbanan under Flinders Street. Bland de hemmagjorda tidskrifterna och vykorten rörde sig många bekanta ansikten – från Sydney var inte bara Maddy P där, utan även Beau, Emily och Amanda. Såklart även den rockande bibliotekarien John Stevens. Vi upprepade gårdagens koncept och tog oss upp till Collingwood och åt på den vegetariska soul food-restaurangen med medtaget vin innan vi gick till något undangömda Standard Hotel där Sara och Eriks tasmanska couchsurfare Clare och Dave, och så småningom även deras tvåhundrafyra centimetersvän Jared, mötte oss. De var på väg till en husfest i Coburg som vi inte hade något emot att följa med på. Vi ville även hinna med Jules syster Bridies avskedsfest, så sent omsider hann vi även dit, lagom till att Bridie somnat i soffan.




Alla-hjärtans-dag-söndagen var minst sagt seg. På Café Nova bokade vi en hyrbil, åt världens största tårtbit och tog sedan spårvagnen ner till St. Kildafestivalen. Gatorna myllrade av besökare och i luften strömmade salsarytmer. Det var antagligen mest bakfyllan som talade, men jag fick lätta panikkänslor av trängseln och mängden av muskulösa drum ’n bass kids i roliga hattar. Vi försökte bada, men blåsten hade under natten fört in så mycket skräp i bukten att det blev ett snabbt dopp. Jag såg bland annat en slips flyta förbi. Efter gratisrestaurangen Lentil As Anything stannade Sara och Erik kvar för att titta på minipingvinernas ankomst i solnedgången medan Elisabet och jag hastade tillbaka till The Empress där Winterplan hade spelning och EP-release. Vi stod på listan, sött bestående av tre namn. Vi hade ett pressat schema, så trots att vi var trötta begav oss vi i mörket iväg till Carlton Gardens för att mata våra possumvänner. De hade precis blivit rejält utfodrade av en lite lustig gubbe och var först inte superintresserade av oss, men ganska snart gav de med sig och började ivrigt att snaska på vår medhavda frukt och selleri.