Efter en hel dag av nedvräkande regn (det droppade ganska friskt från taket i köket och inställda spårvagnar sades ställa till kaos i rusningstrafiken) och en underhållande freewheelin’ show med Yo La Tengo på Thornbury Theatre, dök Sara och Erik upp i en taxi någon gång efter att torsdagen hade hunnit bli fredag. Det var en underlig känsla att prata svenska med någon annan än oss själva. Dagen efter chocköppnade vi genom att ta med Sara på yoga och Erik på en springtur runt North Fitzroy. Vi slarvade med stretchningen, traskade söderut och hoppade på City Circle Tram någonstans vid St. Vincents Plaza. Fika på Degraves Street dissades till förmån för ACMI (Australian Center for the Moving Image) och deras utställning Screen Worlds som vi klängde oss fast vid till stängningsdags. Jag ägnade säkert 45 minuter åt att ta mig igenom halva den sjunde världen på Super Mario Bros 3. Tillbaka i Fitzroy åt vi på välbesökta Vegie Bar och gick sedan till Rochester Castle, främst för deras femdollarpints. Maddy P, på besök från Newcastle, och partygurun Ferreira var redan på plats. Vi sög ut allt vi kunde av deras happy hour och gick till Old Bar där det för en gångs skull var inträde. Ninety Nine spelade, ett Melbourneband som peakat för tio år sen och nu börjat uppnå ikonstatus i Melbournes indievärld. De överträffade nog allas förväntningar. Någon som visste mer än vi berättade att frontpersonen var trummis i Sleater Kinney. Maddy H dök upp. Hon tyckte sig ha lärt sig att säga ”Andreas Andersson grillar”. Vi funderade på att gå vidare till Bar Open med avslutade istället kvällen med en pizzaslice på Brunswick Street.
Medan Elisabet sökte jobb på en second hand butik släppte vi Sara och Erik lösa i CBD. En Dr. Zoidberg nyckelring inhandlades på Minotaur. Vi mötte upp dem för att gå på zinefestivalen i tunnelbanan under Flinders Street. Bland de hemmagjorda tidskrifterna och vykorten rörde sig många bekanta ansikten – från Sydney var inte bara Maddy P där, utan även Beau, Emily och Amanda. Såklart även den rockande bibliotekarien John Stevens. Vi upprepade gårdagens koncept och tog oss upp till Collingwood och åt på den vegetariska soul food-restaurangen med medtaget vin innan vi gick till något undangömda Standard Hotel där Sara och Eriks tasmanska couchsurfare Clare och Dave, och så småningom även deras tvåhundrafyra centimetersvän Jared, mötte oss. De var på väg till en husfest i Coburg som vi inte hade något emot att följa med på. Vi ville även hinna med Jules syster Bridies avskedsfest, så sent omsider hann vi även dit, lagom till att Bridie somnat i soffan.
Alla-hjärtans-dag-söndagen var minst sagt seg. På Café Nova bokade vi en hyrbil, åt världens största tårtbit och tog sedan spårvagnen ner till St. Kildafestivalen. Gatorna myllrade av besökare och i luften strömmade salsarytmer. Det var antagligen mest bakfyllan som talade, men jag fick lätta panikkänslor av trängseln och mängden av muskulösa drum ’n bass kids i roliga hattar. Vi försökte bada, men blåsten hade under natten fört in så mycket skräp i bukten att det blev ett snabbt dopp. Jag såg bland annat en slips flyta förbi. Efter gratisrestaurangen Lentil As Anything stannade Sara och Erik kvar för att titta på minipingvinernas ankomst i solnedgången medan Elisabet och jag hastade tillbaka till The Empress där Winterplan hade spelning och EP-release. Vi stod på listan, sött bestående av tre namn. Vi hade ett pressat schema, så trots att vi var trötta begav oss vi i mörket iväg till Carlton Gardens för att mata våra possumvänner. De hade precis blivit rejält utfodrade av en lite lustig gubbe och var först inte superintresserade av oss, men ganska snart gav de med sig och började ivrigt att snaska på vår medhavda frukt och selleri.
jag visste inte att det öht fanns möjlighet att få vykort. skicka till mig nästa gång ni är på utflykt! jag älskar vykort!
SvaraRaderafred och kärlek till alla.