Otway National Park

När Nathan vid juletid gick på semester deklarerade han att de två kommande veckorna av ledighet skulle utnyttjas till fullo. När en campingtur planerades in var det självklart att vi skulle följa med. Först talades det om Wilsons Promontory, men tillslut bestämdes att vi istället skulle ta oss till Otway National Park, cirka 20 mil sydväst om Melbourne. De 7-8 personerna som skulle med blev under veckan färre, och när det väl var dags för avfärd var vi bara fem, vilket gjorde att vi fick nöja oss med en bil - Jules föräldrars lilla tvådörrars. Vi intog baksätet där Nathan, kramande en gigantisk, L-formad kudde, förklarade resvägen för Jules och Maddy H där framme.

Great Ocean Road är vacker, men långsam, varför vi efter Geelong vände bort från kusten och tog A1:an inåt landet. Vi stannade till i Birregurra, nån mil från Colac, för att äta lunch. Servitrisen på vårt fik lyckades tappa halva min macka på golvet. Jag åt upp halvan som klarat sig, väntade en mindre evighet och fick, lagom till att mättnaden hunnit slå till som en tungt sjunkande sten, en ny, samt en kompensationskaffe. Utanför klappade Elisabet två passerande lamor.

Vi fortsatte och såg skogen sluta sig omkring oss med ormbunksträd som hämtade från juraperioden. När vi passerade skylten till Otway Fly – en ”tree top walk”, upp till 45 meter ovanför marken – bestämde vi oss för att kolla in det. Med mitt nyvunna trädintresse kunde jag inte ha kommit mer rätt. Knuffade man på skyskrapeträden, som spikrakt steg sina dryga femtio meter upp mot himlen, vajade de som om de när som helst skulle välta. För att hinna fram före solnedgången åkte vi vidare. I Apollo Bay, som med sina böljande kullar och blåa hav såg ut som en blandning mellan Irland och Grekland, provianterade vi för två dagar och åkte sedan de sista milen till den lilla campingplatsen vid Aire Rivers utlopp. Natten var stjärnklar och äntligen kunde vi på himlen tydligt se nationaltecknet Södra korset.







Morgonen efter stekte vi pannkakor på spritköket och promenerade sedan ut till havet genom ett buskområde totalt översållat av flugor som i hettan levde livets glada dagar. Vi krängde badhanddukarna likt shejker runt våra huvuden och vadade oss igenom den tjocka sanden. Vid ett tillfälle slog jag ihop mina händer över Elisabets rygg och dödade i ett slag fem flugor. Sen stod vågorna höga och flugorna vände. Framför oss låg hav, hav och en dimmig horisont och långt där söderut ingenting annat än Antarktis. Vattnet var isande kallt så ganska snart gick vi istället och doppade oss i den något ljummare flodmynningen innan vi la oss bland sanddynerna och solade. Jag brände mina vader och Elisabet sin nästipp.




Efter lunchmackor med avocado och chutney badade vi en bit längre in i floden för att få vårt dagsbehov av bad uppfyllt. Över våra huvuden flög pelikaner förbi. Vi hade sett att det fanns en vandringsled, så medan Maddy H låg i bilens skugga och läste Tolstoj, knöt vi på eftermiddagen på oss våra skor och knallade dit. Grönskan och djurlivet längs stigen påminde både om svensk midsommar och tropisk regnskog. I en trädtopp satt några svarta papegojor. Efter en trekvart vände vi tillbaka. Jag gick först och var nära att springa rakt på en fet orm som såg ut som en dödlig brunorm. Vi stampade i marken tills den ringlade iväg.





Det skulle lagas tomatsås med broccoli och morot, och eftersom pannkaksbaket slukat det mesta av bränslet var Nathan bestämd med att vi skulle göra upp eld. Vi tyckte det kändes lite olustigt eftersom vi trots allt befann oss i en nationalpark, men Nathan skötte det föredömligt snyggt. Vi svenskar blandade till pulvermoset vilket de andra tyckte var väldigt exotiskt - det är som små potatisflingor! Svenskar och potatis går däremot hand i hand. Bredvid oss studsade några ursöta superb fairywren omkring - revirvakande, klarblå gärdsmygar.


Luftmadrassen vi fått låna var åter igen tom när vi vaknade. Vi bröt upp och åkte den här gången kustvägen till Lorne. Med Interpol på stereon närmade vi oss det koalatäta Kennett River. Mitt ivriga spanande från framsätet upp mot eukalyptusträden lönade sig, tror jag, när vi en stund senare passerade en knubbig och luden trädstam till höger om vägen. Jag är inte helt säker, men jag tror nog ändå att det var en slumrande koala jag såg.