Fraser Island

Sol och sand och bo i tält och laga mat med spritkök och så, så mycket hade jag räknat ut. Vad som dock i efterhand sticker ut mer är de rappkäftade britterna (Dan, Jude, Will och Mike), träsmakssäterna, jeepen som vid mer än ett tillfälle kändes ögonblicksnära att välta, de svårframkomliga skogsvägarna, pakterna à la Robinson och, nog allra mest, de sagolika sötvattensjöarna.


Efter att ha packat bilen med all utrustning och mat, dubbelkollat alla tält, smort in oss med onödigt stora mängder solkräm och fått ännu några dragningar om problem vi skulle kunna stöta på (tidigare under året hade ett gäng backpackers på en likadan campingtur dött) hoppade vi in i baksätet och drog iväg. Tyskan Marina körde, ganska så ryckigt. Hennes mp3-spelare översköljde oss med Bob Marley. Ungefär åtta låtar, om och om igen. Redan innan vi kom fram till färjan som skulle ta oss till ön hade vi kört fast en första gång i sanden. Vägarna på ön, vilket helt enkelt var stranden, var betydligt mer svårkörda än jag sett framför mig. Det kändes inte helt säkert, trots att vi bara körde runt 25km/h. Efter en timme tog Mike över ratten. Vid Eurong svängde vi av från stranden in mot Lake McKenzie. Den ungefärliga milen till sjön tog en bra bit över en timme. De många guppen och hålorna skjutsade oss emellanåt upp i taket. Väl framme kändes den hemska bilfärden avlägsen. Sjön var slående vacker. Från ingenstans, mitt ute i djungeln, en klargrönblå rund liten sjö med drickbart vatten. Det blev plötsligt lite kyligt så vi kröp ihop i det varma vattnet utan att vilja gå därifrån. Britterna smorde in sig med den spaliknande kiseldioxidsanden. Vi försökte kasta lite med deras frisbee, men den låg kanske på 125 gram så den var ganska oanvändbar. Skymningen närmade sig så vi drog oss långsamt därifrån och åkte till campingområdet där vi slog upp tälten, stekte burgare och högg in på goonen. Den andra jeepen som utgått från vårt vandrarhem dök upp och ut välte kalasfulla fransmän, skottar och fullast av dem alla, estländaren som såg ut som Christopher Walken. Efter dryckesspelet Ring of Fire var vi nästan där också. Playlisten på min ipod gjorde succé hos alla utom Jay som till slut fick sin vilja igenom och satte på Deadmou5.




När vi packade ner vårt läger uppstod lite panik när en stor spindel upptäcktes på biltaket. Spindeln togs ner med en pinne och placerades på trästaketet nedanför. Ungefär trettio sekunder senare landade en kokkaburra på staketet, åt upp spindeln och återvände sedan till trädtopparna igen. Jag blinkade hårt och undrade om jag verkligen sett vad jag just sett. Efter några fastkörningar i sanden och en isglass i den lilla kiosken i Eurong, vandrade vi åter in mot öns centrum och Lake Wabby. Kylväskorna med vår lunch var tunga men överträffades av mitt huvud. Lake Wabby var ännu en liten sjö som tagen ur en saga. Skillnaden var att vi i stort sett hade den här sjön för oss själva. De stora fiskarna smekte våra ben, en korp stirrade ilskt på oss och hur man än bar sig åt fick man sand i lunchmackorna. Big Will mådde dåligt och gick tillbaka till bilen. Det andra campinggänget dök upp. Marina vägrade att säga sitt namn till estländaren som redan var rejält lurig.




Tillbaka på stranden hade Mike och Jay åkt till Eurong för att köpa mer is. Marina surnade till ordentligt när hon förstod att de var borta. Det var en regel vi fått från vandrarhemmet, att alltid åka alla i bilen (i fall något skulle hända). När de kom tillbaka gick vi ner till vattnet för att slippa höra konfrontationen. Ord som ”fucking bitch” och ”braindead” hade använts. Vi märkte det inte riktigt då, men förstod efteråt att det från och med då skapades två läger, britterna och kanadeniskan i ett och de två tyskarna i det andra. Vi och israelerna hamnade lite mitt emellan. Marina fick bakom ryggen öknamnet The Predator. Vi åkte vidare längs stranden som bara fortsatte och fortsatte. Vi stannade till vid Maheno, ett skeppsvrak från 30-talet, innan vi nådde aboriginlägret där vi möttes av sonen i aboriginfamiljen. Han ville inte höra någon vissla efter solnedgången eller se någon spotta i elden, annars var allt tillåtet. Jag gillade att alla restriktioner som fanns på ön inte gällde aboriginerna – det var ju deras ö. I förbifarten nämnde han också att världens giftigaste orm, taipanen, ibland skymtades i lägret. Vi stekte korv, kokade majskolvar och rostade marshmallows. Ingen var speciellt sugen på goon. Sonen dök upp igen och dansade en välkomstdans vid lägerelden. Efter lite tjat gick han och hämtade vit färg och gav oss krigsmålningar.







Morgonen efter såg vi äntligen vår första dingo. Det var en av två relativt tama dingos som brukade stryka omkring i lägret. Vårt vandrarhem hade gett oss stränga order om att ignorera alla dingos vi såg så Marina blev upprörd när vi ändå gav den lite uppmärksamhet. Hon började verkligen bli ordentligt dryg. På väg till Eli Creek var vi tvungna att stanna och fota en manet stor som en rejält tilltagen pizza. Vi vadade genom vattendraget och drack några obligatoriska klunkar ur det. På väg till färjan körde vi fast i sanden ytterligare några gånger. Vi var trötta och alla utom Dan och Jay satt ganska tysta den sista biten. Tillbaka i Rainbow Beach insåg vi att vi hade ungefär 20 liter goon kvar. Vi drog oss tillbaka till våra rum och slocknade på momangen. På kvällen gick vi till stans pub med britterna och Jay och pratade om Melbourne och barnaga till stängningsdags.