I Mostar välkomnades vi till "Europas varmaste stad". Vi som tyckte att det varit tillräckligt varmt redan i Sarajevo. Hostel Nina sköttes mest av familjens 35-årige son Ziko. En kvart efter att vi anlänt skulle han börja sin War Tour av staden. Trots middagshettan tyckte vi inte att det fanns någon tid för vila. Ziko var ingen social naturbegåvning (som Skender på Sarajevo Funky Tours) utan gick under stadsvandringen mer på känsla. Sarajevo belägrades av serber, Mostar av serber och kroater. Vid parken som under kriget omvandlats till kyrkogård berättade han hur han begravt sina vänner. Hur han två gånger skottskadats. Det fanns fortfarande mycket hat och sorg i hans röst. Halva stan låg fortfarande i ruiner, frontlinjens dammiga sandsäckar orörda sedan de staplats upp för tjugo år sedan. Inte mycket hade hunnit läka. En utblåst bank i åtta våningar, tillhåll för kroaternas krypskyttar, reste sig som ett betongskelett över staden, golvet fortfarande översållat av glassplitter och patronhylsor. På det restaurerade universitet nedanför pluggade en av Kim Jong Ils söner.
Så till den berömda 1500-talsbron som medvetet bombades sönder 1993. När vi fick se videon hur det gick till hade jag svårt att titta. Sedan något år är den uppbyggd igen, och unga män livnär sig åter igen, helt enligt traditionen, på att dyka från den. Ziko hade varit en av dem, men karriären som brodykare är tydligen kort. Ryggraden och benen tog mycket stryk. Och så var man "yr några dagar" efter ett hopp med huvudet före. Och kunde få magproblem om vatten trycktes upp "där bak". Han undvek Elisabets fråga om det fanns kvinnor som hoppade genom att ta upp att kvinnor behövde en annan hoppteknik, för att skydda brösten. Som att inte män har något ömtåligt att skydda.
Så var det ju det där med "Europas varmaste stad". Det märktes. Jag gick in i väggen. Hemma i det luftkonditionerade rummet slog vi på Balkanika Music Television och bekantade vi oss med de senaste hitsen. Vi skulle komma att höra dem igen.
