Sarajevo

Vi var väl egentligen förberedda på värmen, men när luften känns som trögflytande materia finns det inte mycket att sätta emot. Men in till Baščaršija skulle vi. På duvtorget Sebilj köpte vi ett halvkilo burek. Försäljaren höll på att smälla av när vi inte ville ha mjölk till. Runt hörnet låg nationalbiblioteket, men helt omringat av byggställningar. Renoveringen hade pågått i snart 15 år. Vi posade lite med den respektingivande korrespondent-looken ("Direkt, från Sarajevo"). Så fick vi syn på en brant gata à la San Francisco och följde den upp till en muslimsk gravplats. Från den höga höjden kunde vi se hur molnen i dalen långsamt samlades för ett åskoväder. Lagom till störtskuren hann vi söka skydd på en restaurang för pizza, så god som bara en Balkanpizza kan vara, och ett parti yatzy. Under promenaden hemåt insåg vi att vi bodde vägg i vägg med den gamla OS-arenan från vinterspelen -84.

Andra dagen valde vi att lägga vårt turistkrut på Bosnienkriget. Att staden på 90-talet var belägrad under fyra år är nu såklart synonymt med hela dess identitet. Trots vår avsmak mot allt som guideböcker beskriver som "funky" bokade vi in oss på en Sarajevo Funky Tour. Den unge guiden Skender, överväldigat hyllad i alla recensioner vi kunde hitta, hade mycket han ville få sagt. Tunnelmuseet, en judisk kyrkogård, getbron och två fort drogs igenom medan Skender pratade och pratade och de utannonserade tre timmarna drogs ut till fyra. Det medföljande amerikanska pensionärsparet och deras high school-son höll sig tysta.

Efteråt kikade in i en ortodox kyrka, shoppade lite ikoner och åt på kvällen på landets enda vegetariska restaurang.