Tioman Island, Malaysia

Fem dagar, här.

I fallande ordning såg vi mest:

1) Apor
2) Mangoträd
3) Flygekorrar
4) Västerlänningar
5) Ormar

Georgetown, Malaysia

För vår femtimmars bussresa norrut såg vi till att inte köpa biljett med Billion Star Express; det talades illa om dem. Utan att vi insett det hade vi köpt biljett genom ett ombud, och så satt vi lik förbenat på en Billion Star-buss. Nåja, snarare än dåligt var det den bästa busstandarden vi upplevt. I Butterworth tog vi tjugominutersfärjan till Penang, känt för elektroniktillverkning och landets godaste mat. Parat med påståendet att det malaysiska köket är det godaste i regionen snackade vi alltså här Asiens crème de la crème. Det började bra på veganska Sushi Kitchen. Den varma, munsbitsstora sushin spelade i en annan liga än den vi var vana vid.

Vart och varannat kafé i Georgetown skyltade med den säkra hipstersymbolen cykelhjul, vilket tack och lov innebar att kaffet var starkare än KL:s. Vi balanserade på en överdos och betade i ruset av några kinesiska tempel. Rökelsen stack i ögonen. Det verkar vara regel att man, medan personalen tittar på, måste vara den enda gästen på vegetariska kinesrestauranger, så också på Zhu Yuan. Efter att kaffeproblemet löst sig återstod fortfarande att hitta ett gott öl – de få ställen som serverade alkohol hade invaderats av Carlsberg. Vi tittade in på australiska Hong Kong Bar där tanten till ägare varit med ett tag. I samma ögonblick som ölet var slut var hon där med ett ny. Vid en tyst sekund håvade hon fram ett jengaspel. Grannbordet inbjöd oss till samtal. De kom från Melbourne men hade bott 8 år i Thailand (vi grottade inte vidare i deras europeiska brytning). Maz höll med om allt, Laurie jobbade inom data från en balkong på 37:e våningen. Vi som just skämtat om den typen av vita män som lever gott på asiatiska stränder. Inte mycket till övers, kan väl vår ståndpunkt sammanfattas.

Georgetown var till hälften Chinatown, till hälften Lilla Indien. Att röra sig mellan kvarteren var som att röra sig mellan två världsdelar. Till viss del var det ett Malaysia i miniatyr, även om den kinesiska befolkningen här till och med var i majoritet. Sedan staden för några år sedan klassats som världsarv hade kulturlivet fått sig ett uppsving. Skuggteater på torget, tredimensionella väggmålningar – och viktigast, inga fler gallerior. Medan vi kryssade mellan de koloniala husen till Purrfect Cat Café slog jag fast att alla kattkaféer måste innehålla en ordvits. Katterna ville antingen sova eller leka; ingen var på kelhumör. Elisabets halsband gjorde succé. De hade tydligen aldrig sett något liknande. Kaffet var inget vidare, så vi tog en till i grannhuset där en kattunge klädd i fluga stapplade omkring. Upplyft i knäet började den sutta på t-tröjan i jakt efter spenar.

För hundra år sedan var Cheong Fatt Tze Asiens rikaste man. Vi gick en guidad tur i hans blå fengshui-villa. Lite skämt om hur jobbigt det är att ha åtta fruar hanns med. Vi bodde på Old Penang Guesthouse, ett tvåvåningshus med tunna väggar och knarrande golvplankor mest befolkad av tyskor på en och nittio. Tv:n visade badminton från de pågående sydostasiatiska spelen. Ett stenkast bort låg baren Micke's Place vars USP bestod i att alla erbjöds klottra på inredningen. Och att var tredje drink var gratis. De skulle ha kunnat lägga till vägglusindränkta stolar också. Efter gediget detektivarbete kom vi fram till att det var där vi bekantade oss med varandra. För en andra gång åt vi på indiska Woodlands, denna gången med ett allvarligt försök att kulturellt korrekt bara äta med högerhanden, och hamnade tillslut på Micke's igen för att återbörda lössen och skriva Tsoj lever! på borden.

Kuala Lumpur, Malaysia

Vad visste vi om Malaysia? En väldig blandning av asiatiska kulturer. Eventuellt världens godaste mat (vilket borde ha med den första punkten att göra). Turistvågen större än övriga asiatiska länder som vi besökt, men inte i närheten av Thailands. Vi hade fem veckor. Vi bestämde oss att lägga hela insatsen på landet. Praktiskt taget ett grannland till Australien, som det känns som, är det ju dock inte – flygresan Melbourne-KL motsvarade en resa från Stockholm till Peking.

Under kvällspromenaden genom Chinatown bar jag långärmat. Känslan av att befinna sig i en ångbastu var påtaglig. Mellan ölar i hink, glödande kastanjer och fågel på spett köpte vi en söt sojadryck och ett kilo övermogen rambutanfrukt. Jag gladde mig över vänstertrafiken. Efter att äntligen ha anpassat mig till Australien hade något annat varit allt för förvirrande.

Runt hörnet låg en överfull andrahandsbokhandel; påstått landets största. Ägaren ville ge mig rabatt på Toni Morrison, men inget annat. Vi köpte en inplastad Nadine Gordimer. Det visade sig att shopping var den stora aktiviteten i Kuala Lumpur. Galleriorna, säkert ett hundratal, hade totalt belamrat staden och gjort den näst intill identitetslös. Futuristiska Petronas Twin Towers, med sin gångbro där Sean Connery och Catherine Zeta-Jones en gång hängde och dinglade, är ju dock vacker. Vid vattenfontänerna vid dess fot gick fotograferandet på högvarv. En man i instoppad gul skjorta och endast en framtand ville bli fotad av alla västerlänningar. Jag drog mitt strå till stacken. Efteråt dubbellkollade jag att plånboken fanns kvar. Jag lade tjugo minuter på att fota en tjej som skrattande poserade för sig själv. Inte en enda gång tittade hon på själva tornen. Till hennes försvar gjorde ju jag det knappt heller. I tornens bottenvåningar låg inte helt oväntat en gigantisk galleria. En man i mörkblå väst och centimeterlång nacktofs gled fram och undrade om jag ville köpa lite nakiba nakibe. Jag sade ja och han smög till mig ett paket. Skojar. Han var försvunnen innan jag hann öppna munnen. Trängseln och det kalla ljuset gjorde oss så trötta på livet av vi gick hem för en tupplur innan kvällens fejkfiskmiddag på kineskrogen på andra sidan gatan. Ägaren slog sig ner på stolen bredvid när han tog vår beställning. På Jalan Alor tog vi varsin kokosglass. Åter igen fann jag mig bärandes långärmat. Vafalls?

Promenaden till tv-tornet tog oss genom regnskogsparken Bukit Nanas. Svetten tackade och bockade för inbjudan. Tornets foajé påminde om ett nöjesfält – det var grälla färger, musik, ballongutdelning. Vi skrev under ett papper för att lova att inte ta livet av oss där uppe på toppen och tog hissen extra högt, till den öppna plattformen. Räcket var brösthögt. Det var tyst och tomt och oväntat nog vindstilla. 350 meter ner sträckte Sim City-staden ut sig. Vi lokaliserade vårt kvarter och gick sedan dit för indiskt. Efter första tuggan av vår khurma respektive dhall tog vi hand på att det nu är dags att vi tar och gör Indien. Vi behövde koffein i annan form än det tekaffe som vandrarhemmet serverade och fick leta med ljus och lykta efter något som kunde stilla huvudvärken. Tack vare de italienska immigranterna från 50-talet har det melbournska kaffet eventuellt gjort oss till kaffesnobbar.

Eftersom hela stan till vår förskräckelse var en enda stor galleria innebar det att alternativa livsstilar inte frodades på underjordiska klubbar, utan på, hör och häpna, alternativa gallerior. Kuala Lumpurs Debaser verkade heta The Bee och ligga i kulturella ungdomsgallerian Publika, en bit norr om stan – i våra ögon dock precis lika ocharmig som alla andra. Till vår soppa på Beyond Veggie misstolkades vår beställning av "bottle of water" till "hot water". För väderleken helt opassande, men vi drack det snällt. På The Bee pågick en högklassig bartendertävling. Tolv bartender stod på rad, redo att blanda till sina egenkomponerade whiskeydrinkar. Det var flugor, långklänningar, uppsatta frisyrer. Inte det rock 'n' roll och gotmörker vi väntat oss, men vi stövlade oblygt in, köpte drinkbiljetter för 15 ringit styck och testade allt som inte innehöll råa ägg. Elisabets drinkar var goda – mina sötsliskiga. Vi kände oss ruskigt felplacerade men rätade på ryggen och låtsades som ingenting. Vinnare korades och skickades till Bangkok för Asienfinalen. Vindruvedrinken jag druckit vann publikens val. Vi ställde upp på mingelfoton. På gatan skyfflades de plötsligt nedfallande regnmassorna bort med sopborstar.