Georgetown, Malaysia

För vår femtimmars bussresa norrut såg vi till att inte köpa biljett med Billion Star Express; det talades illa om dem. Utan att vi insett det hade vi köpt biljett genom ett ombud, och så satt vi lik förbenat på en Billion Star-buss. Nåja, snarare än dåligt var det den bästa busstandarden vi upplevt. I Butterworth tog vi tjugominutersfärjan till Penang, känt för elektroniktillverkning och landets godaste mat. Parat med påståendet att det malaysiska köket är det godaste i regionen snackade vi alltså här Asiens crème de la crème. Det började bra på veganska Sushi Kitchen. Den varma, munsbitsstora sushin spelade i en annan liga än den vi var vana vid.

Vart och varannat kafé i Georgetown skyltade med den säkra hipstersymbolen cykelhjul, vilket tack och lov innebar att kaffet var starkare än KL:s. Vi balanserade på en överdos och betade i ruset av några kinesiska tempel. Rökelsen stack i ögonen. Det verkar vara regel att man, medan personalen tittar på, måste vara den enda gästen på vegetariska kinesrestauranger, så också på Zhu Yuan. Efter att kaffeproblemet löst sig återstod fortfarande att hitta ett gott öl – de få ställen som serverade alkohol hade invaderats av Carlsberg. Vi tittade in på australiska Hong Kong Bar där tanten till ägare varit med ett tag. I samma ögonblick som ölet var slut var hon där med ett ny. Vid en tyst sekund håvade hon fram ett jengaspel. Grannbordet inbjöd oss till samtal. De kom från Melbourne men hade bott 8 år i Thailand (vi grottade inte vidare i deras europeiska brytning). Maz höll med om allt, Laurie jobbade inom data från en balkong på 37:e våningen. Vi som just skämtat om den typen av vita män som lever gott på asiatiska stränder. Inte mycket till övers, kan väl vår ståndpunkt sammanfattas.

Georgetown var till hälften Chinatown, till hälften Lilla Indien. Att röra sig mellan kvarteren var som att röra sig mellan två världsdelar. Till viss del var det ett Malaysia i miniatyr, även om den kinesiska befolkningen här till och med var i majoritet. Sedan staden för några år sedan klassats som världsarv hade kulturlivet fått sig ett uppsving. Skuggteater på torget, tredimensionella väggmålningar – och viktigast, inga fler gallerior. Medan vi kryssade mellan de koloniala husen till Purrfect Cat Café slog jag fast att alla kattkaféer måste innehålla en ordvits. Katterna ville antingen sova eller leka; ingen var på kelhumör. Elisabets halsband gjorde succé. De hade tydligen aldrig sett något liknande. Kaffet var inget vidare, så vi tog en till i grannhuset där en kattunge klädd i fluga stapplade omkring. Upplyft i knäet började den sutta på t-tröjan i jakt efter spenar.

För hundra år sedan var Cheong Fatt Tze Asiens rikaste man. Vi gick en guidad tur i hans blå fengshui-villa. Lite skämt om hur jobbigt det är att ha åtta fruar hanns med. Vi bodde på Old Penang Guesthouse, ett tvåvåningshus med tunna väggar och knarrande golvplankor mest befolkad av tyskor på en och nittio. Tv:n visade badminton från de pågående sydostasiatiska spelen. Ett stenkast bort låg baren Micke's Place vars USP bestod i att alla erbjöds klottra på inredningen. Och att var tredje drink var gratis. De skulle ha kunnat lägga till vägglusindränkta stolar också. Efter gediget detektivarbete kom vi fram till att det var där vi bekantade oss med varandra. För en andra gång åt vi på indiska Woodlands, denna gången med ett allvarligt försök att kulturellt korrekt bara äta med högerhanden, och hamnade tillslut på Micke's igen för att återbörda lössen och skriva Tsoj lever! på borden.