Footscray, Spring Vale, Fairfield, Sunshine

Melbournes förorter är till synes oändliga. På Johnston St i Fitzroy går fyra busslinjer: 200, 201, 203 och 207. Västerut går alla till Abbotsford – förutom 200:an, som oväntat svänger av vid Hoddle St och istället åker upp på motorvägen, något som vi lärde oss den hårda vägen dagen vi hamnade i Kew. Trots att vi bara gick av ett stopp för sent, vilket var detsamma som några kilometer för sent, var vi plötsligt mitt ute i ett identisk rutnät av villor och bakom några branta backar köpcentrum och fler hårt trafikerade vägar. Promenaden tillbaka till en buss i rätt riktning var stekande lång (200:an hade just slutat gå), och då var vi ändå knappt i utkanten av innerförorterna. En blinkning, och vips hade vi varit vilse. Vi anade så sakteliga att det fanns ett hav där ute.

På en utställning på Victorias delstatsbibliotek lärde vi oss så småningom att Melbournes utbredning av förorter faktiskt är enorm, även i globala mått mätt (jo, till och med Los Angeles bleknar i jämförelse). Stan, som osmickrande nog växte fram som en köpmannastad, gjorde så under ett 1850-tal då det var på modet med små viktorianska villor med egen trädgård. Med undantag av ett tjugotal centralt placerade s.k commissional flats (tjugovåningskomplex i östtysk betongstil), har nybyggnationen sedan dess fortsatt på ungefär samma spår.



Efter att den kraftigaste förtrollningen över Melbournes stadskärna och de nio-tio innerförorterna norr om Yarra River börjat släppa något, kunde vi så för första gången höja blicken och även ta de yttre förorterna, med sina lokala varianter av Brunswick St och mindre utplockade op-shops, till våra hjärtan. Lördagar jobbade varken Elisabet eller jag, varför det blev en dag lämpad för utflykter. Första helgen tog vi oss till Footscray, hem för det ypperliga AFL-laget Western Bulldogs (som för några år sedan bytte bort Footscray i namnet för att något komma ifrån de negativa associationer många har till förorten. Appropå negativa associationer – min arbetskollega Bill var alltid noga med att poängtera att han bodde i Western Footscray, ett område med bättre rykte, och rättade mig varje gång jag skippade ”Western” och istället frågade hur helgen hade varit i Footscray) och inte minst en fantastisk massa asiater. Vi åkte dit med Dave. Bredvid vår parkeringsruta hälsade en använd spruta oss välkomna. Lika väntat som doften av skaldjur nedanför gatan. I en presentaffär sprang vi senare på en hel låda med begagnade wrestlinggubbar (julafton!). Ännu fler asiater, främst vietnameser, blev det helgen därefter då vi med Jules, Dave och Mads H tog oss till Spring Vale för god mat och op-shop-fynd. Lördagen därefter valde vi Fairfield, som vid stationen stoltserar med en jättehund i trä som vanligtvis ska kunna skälla men som höll tyst medan vi var där.





Andra utflyktshöjdpunkter inkluderade Camberwell, vars söndagsmarknad vi lätt klassar som bäst på kontinenten, och Hawthorn, där vi hittade en svenskaffär vars pratsamma ägare var kalmarit. Men vi sparade ändå det bästa till sist – förorten som inte har något annat att erbjuda än generisk snabbmat och parkeringsplatser, där det enligt vissa uppgifter inte ens skulle finnas några träd, förorternas förort, och Daves hem – Sunshine. Vackert namnval, kan tyckas. Smeknamnet Scumshine, inte lika bedårande. Vi såg visserligen en del träd, men parkeringsplatserna var helt klart dominerande. I infarten låg på rad Hungry Jacks, Subway, McDonalds, KFC och Red Rooster, och i den största gallerian (tre-fyra stycken slogs om den titeln) återfanns Sunshines enda café med utsikt över den stora parkeringsplatsen. Eller i själva verket låg uteserveringen på parkeringen. Hos Daves ungdomliga föräldrar Tan Tran och Van Tran bjöds vi på vitamindryck och choklad, tittade på bilder på Dave som liten, fingrade på hans footymedaljer med North Sunshine Runners och spanade in pappa Tans chiliodling (”My dad loves chili. He puts chili on his chili!”). När vi gick smög mamma Van ner mer choklad i våra väskor.