Litchfield National Park

De tidiga mornarna fortsatte. Klockan sju blev vi upphämtade med minibuss utanför vandrarhemmet för en heldag i bushen. I gruppen stack fyra tyskar, några asiater och ett tjockt australiensiskt par ut. Den tjocke mannen i paret skämtade som en fjortonåring. Chaffören hette Jack och bar vissa likheter med Crocodile Dundee. Första stoppet var Adeleide River där vi efter frukost och kramande av pytonorm tog båten nedströms för den hoppande krokodilkryssningen. Mannen vid rodret och mikrofonen var inte sen med att dra sexistiska skämt och tyckte om att poängtera att ingen skulle överleva om man trillade i vattnet, vilket nog stämde. Krokodilerna dök upp, läskigt nära, en efter en, hoppande efter de nedsänkta köttstyckerna. På vägen tillbaka matades falkar i farten. Sen bar det vidare med bussen, in i termittäta Litchfield nationalpark. Jag lärde mig att termiter har mer gemensamt med kackerlackor än med myror. Den tjocke australiesaren skämtade: ”Vi kan inte fortsätta att träffas så här”, när han och Elisabet trängde sig in genom dörren samtidigt. Vackrast i Litchfield är de mångtaliga vattenfallen. Vid Wangi Falls åt vi en rejäl macklunch och badade sedan i Florence Falls. En grabb gjorde en moonsault de tio meterna ner från toppen av fallet. Lite förbjudet men mest livsfarligt. Jack framhävde att denna turen var den enda i stan som erbjöd två badtillfällen. Det andra skedde vid Buley Rockhole. När Elisabet vadade ner i vattnet hamnad hon öga med öga med en vattenvaran. De blev båda lika rädda.











Det var lite väl mycket ”sista” nu. Denna gången sista kvällen i Australien. Vi tog några öl på The Tap på Mitchell St och planerade vår asienvistelse. Den australiensiske skämtgubben gick förbi, sen de tyska tjejerna, vi sa hej. Holländare med målade rumpor peppade inför nattens VM-final. Vilka som var tyskar syntes lång väg eftersom de ända sedan semifinalsförlusten varit trumpna.


Så blev det sista dagen. Vi letade upp Roma Bar och tog sen stadsbiblioteket innan vi lade oss i gräset vid det nybyggda hamnområdet. Lunch på piren och sen bar det iväg till flygplatsen. Förresten, en sak till om Darwin – folk från territoriet älskar specialbeställda nummerplåtar. Bara den sista eftermiddagen såg vi godbitar som NO NAME, SMURF 3 och SUZPCT.

Eller, det där var inte alls den sista kommentaren, för ännu väntade en kaosartad upplevelse på flygplatsen. Darwin är så litet att alla flygresenärer hämtas upp med en taxiliknande buss. Lite väl många skulle hämtas upp på vägen, så väl framme hade vi bara tio minuter på oss att checka in. Svenskar behöver inget visum till Vietnam, till skillnad från australiensare, så kvinnan i Jetstar-incheckningen blev lite ställd, bläddrade lite på datorn och påstod sen att vi inte fick följa med planet om vi inte hade en biljett ut ur Vietnam, vilket vi saknade. Det var ett ganska tydligt trick för att tvinga oss att köpa en biljett med deras bolag, till ett hutlöst överpris dessutom eftersom det skulle kräva mellanlandningar över halva Asien för att ta oss dit vi ville. Vi handlade snabbt, plockade fram datorn, kopplade upp oss mot det långsamma nätverket och började köpa en flygbiljett med Vietnam Airlines (fortfarande alldeles för dyr för vår budget men tio gånger bättre än hennes förslag). Bokningen laddade i snigelfart så vi ljög att köpet var klart men att datorn låst sig för att hon med en halv minuts marginal skulle kunna börja checka in oss. När vi bad om våra pass för att slutföra biljettköpet genomskådade hon vår lögn och surnade till, men hon hade ju redan påbörjat incheckningen och medan hon knapprade vidare gick äntligen köpet igenom och antagligen för första gången i Jetstars historia blev vi påsläppta ett plan vi teknist sett kommit försent till. Som man skulle ha sagt i Rödjenäs: Det var på rövhålet.