Yen Fetish Halloween Party

Sista dagen i Beijing och äntligen dags för partaj! Det var ju Halloween vilket skulle firas med gigantisk technofest i Art district. Under frukosten på Waiting For Godot Café tipsade Terrell och Tatiana oss om att man kunde hitta bra maskeradkläder i det ryska kvarteret vid Yabao Lu. Att de själva hade ganska seriösa utklädnader – Peter Pan och Alice i Underlandet – samt att vi skyltat med Hootchy Kootchy-utstyrslar på våra CS-profiler, gjorde att vi kände lite press att hitta på nåt bra. Först gjorde vi Golou. Där var en man ute och gick med sin gås.



Väl i Yabao Lu väntade vår underligaste upplevelse i hela stan. Ryssar alltså, vilket folk. Det kändes som att det var en bit av det nyrika Ryssland vi såg. De stora shoppingcentrana bestod av smala korridorer i fem-sex våningar fyllda med klädbutiker i kioskstorlek, alla dolda bakom fördragna gardiner. I pälsbutikerna utanför pratade biträderna ryska med kinesisk brytning. På sin höjd kunde jag uppfatta ett tack och ett hejdå. Vi hade lite sjå med att hitta ett vitt hårband. Tillslut fick ett par vita tajts duga. Så fort man köpte nåt undrade de ”How many items?”. Eh, tack, men det räcker med en fjäderboa.


Så blev vi en het nunna och en glammig Aladdin Sane. Som vanligt gjorde Elisabet under med sminkningen. Hemma spelade vi Blonde Redhead och Davie Bowie och gjorde oss en stark grogg. Spriten kan köpas i femlitersdunk för cirka fyrtio kronor. Terrell tyckte vi hade bra musiksmak.

Vi tog oss till CS-förfesten där vi mötte upp Florian som var utklädd till grön gubbe. Efter sex shooters var drog vi vidare med taxi. Kvällsregnet hade bytts ut mot kraftigt snöfall och framme vid 798 snöade det nästan löjligt mycket. Inne i den välfyllda industrilokalen gick vi All in. Fototillfällena lät inte vänta på sig. Vi åkte hemåt vid femtiden. Snön föll fortfarande.

Morgonen efter var hela Beijing snötäckt. Vi tog oss till flygplatsen och satte oss på vårt sextontimmarsplan mot Sydney med mellanlandning i Shanghai.

Kinesiska muren

En kille från couchsurfing arrangerar en gång i veckan dagsutflykter till en lite mer otillgänglig del av Muren i samarbete med Mr. Pei. Det hakade vi på. Det var tidig fredag och mulet och bussen åkte genom allt mer utspridda och gråa förorter som aldrig riktigt ville ta slut. Vi var runt tio personer, inklusive svensken från i måndags. Framme vid Jinshanling började regnet falla. Snart haglade det. Försäljarna jublade och lyckades kränga lite regnponchos, fingervantar och varma drycker. Vi tog en knakande lift upp till bergskammen och började knata västerut. Det är sannerligen inte den mest lättillgängliga platsen de valt att bygga 600 mil mur på. Runt omkring oss bredde ett tyst och höstfärgat landskap ut sig. Gångvägen lutade brant och många partier och trappor var fallfärdiga, flera torn nästan helt raserade. Vi var i stort sett ensamma. Förutom försäljarna då. Visserligen skulle det ta ett par timmar innan de outade sina försäljarintentioner, men vi förstod nog redan från början att de inte alls var MONGOLIAN FARMERS som slumpmässigt traskade omkring på muren med ryggsäckar och hjälpte västerlänningar att hålla balansen. Vi fick en gammal man i militärjacka och en kvinna med hyfsad engelska som ledsagare. Efter tio branta kilometer och dryga tre timmar nådde vi slutmålet Simatai. Bakom oss kom svensken springande. Han hade varit och vänt ytterligare några kilometer längre upp på muren och var nu så uppfylld av adrenalin att han inte kunde stå still. Vi höll tillbaka paniken när vi trodde att Mr. Pei och de andra åkt ifrån oss och åt våra medhavda mackor i soldaternas värmestuga. Genomfrusna i bussen hem gav svensken oss tips om Sydney. Han tyckte att det mesta där var schysst. Alternativt fräckt.

Dag 3-4

Det har blivit något av en tradition för oss att besöka nationalbibliotek. Kinas var helt klart det det häftigaste bibioteket hittills. Vi hade lite problem med att låsa in våra väskor i skåpen, tills vi insåg att allt var überhi-tech och gratis, såklart. Rulltrapporna förde oss högt upp. I det gapande hålet som i nedstigande trappsteg formade den stora läsesalen var det knäpptyst, minst sju personer satt och sov. Två-tre bibliotekarier övervakade det hela från gigantiska klarröda diskar. Vi drack lite vatten från trekantiga pappmuggar och gick in i shoppen. Efter att ha besökt Library of Congress i Washington D.C. kunde man inte låta bli att dra på munnen. De sålde böcker – tror vi, eller om också de var för utlåning – samt lite experimentlådor för den naturvetenskapligt intresserade. I shoppen, som var öde och dunkel, jobbade sju personer.


På Tian’anmen kom dagens besvikelse när vi inte uppfyllde alla krav för att få komma in i det sovjetmastodontiska parlamentet, Great Hall of The People. Efter att ha blivit nekade tre taxichafförer hoppade vi istället på bussen och åkte till den stora tempelparken Tian’tan. (På bussarna, som kostar 40 öre att åka, jobbar tre personer: chaffören, en person bakom en kassa och en person som springer omkring och delar ut biljetter och växel.) I parken var det livat. Rynkiga gäng av gamla kinseser dansade, kastade boll, spelade kort och stod och sjöng. Mest poppis var en gummiboll med fjäder som gamlingarna sparkade i luften mellan sig. Vi gick igenom parken och ut på andra sidan för att hitta nånstans att äta. Jag var fortfarande butter för att inte ha fått se kommunistkorridorerna i parlamentet (som i guideboken beskrevs som ”nothing to see”), men blev på bättre humör efter tofu och paprika som vi sköljde ner med trekronorsöl. Vi köpte lite kinesiskt godis och gick till Naturhistoriska museet och tittade på stora dinosaurieskelett. När vi gick ut kom ett tiotal marscherande militärer och ställde upp sig vid entrén för att markera att museet stängde. Tja, varför inte. Vi ville till Pearl Market så vi genade genom Tian’tan igen. Dagens roligaste: kvinnan i biljettluckan som gav ifrån sig ett stegrande eeeeeEEEH-ljud när hon för sitt liv inte kunde förstå vad vi skulle in i parken och göra när våra halvrivna biljetter avslöjade att vi redan varit där.




Efter den otrevliga marknaden (”Hello sir! Rolex sir!”) åkte vi till Lamatemplet och åt vegetarisk anka med Florian. Vi rundade av dagen med en drink och kortspel på en bar i Golou.

Beijings Art district 798 är ett fabriksområde öster om stan skänkt av Östtyskland på 50-talet. I de flesta lokaler huserar nu konstnärer och gallerier, från övriga ryker det fortfarande. Efter att ha sett alla röda prickar på kartan över området skull jag uppskatta antalet gallerier och museer där till minst 300. Folk vi stötte på kunde engelska och på kaféerna kunde man få kaffe. Vi såg tre bröllopspar och två modeller som fotograferades. Industribyggnadernas charm höjde konstverken till skyarna.







Det tog tid att ta sig hem (stan är stor), och bl.a. efter att åter ha sprungit vilse på Xizhimen station blev vi lite sena till vår nya host Terrell. Väl där åkte vi med hans två roomies, Tatiana från Ryssland och Darryl från Kanada, till en kantonesisk resaurang modell stor (fyra våningar). Vi imponerade ordentligt på dryga Darryl när det kom fram att vi kände Immaculate Machine från hans hemstad Victoria. Innan vi gick vidare till Waiting For Godot Café och drack te spanade vi in de levande djuren från restaurangmenyn som låg i vattenbad vid utgången. Överlägset överst på vidrighetskalan hamnade de grisskära sjökorvarna.

Dag 2

På vägen till Beijing Zoo station åt vi ett stekt ägg med sallad och starka kryddor i en flottig pannkaka. Efter gårdagens solsken hade smoggen återtagit stadshimlen. Solen såg lika blek ut som månen. Vid Tian’anmen (Himmelska fridens torg) gick vi in till Förbjudna staden. Illegala försäljare lurade bakom varenda hörn. Redan efter någon minut kom två tjejer fram till Elisabet och frågade: ”Can we take photo of you?”. Vi skulle efter hand bli varse hur vanligt det är att kineser fotar västerlänningar som de stöter på. Vem vill inte kunna visa upp ett foto på their new western friend? Tjejerna verkade inte lika roade när jag fotoade dem. En halvtimme senare kom ett helt gäng med skolungdomar fram för att fota, filma och intervjua Elisabet. Det ingick tydligen i ett skolprojekt. ”You look so modern”, var bl.a. en av anledningarna till deras svärmerier.

Vid utgången var det stockning och portarna var stängda. När de slutligen öppnades förstod vi att något var på gång utanför, folksamlingen som kantade gatan och torget var stor och förväntansfull. Såklart hjälpte det inte att fråga folk vad vi väntade på – engelska kommer man ju ingen vart med. Det mummlades nåt om ”Kimoto”, vilket vi trodde var nån höjdare som skulle passera. Efter en halvtimmes väntan visade det sig vara den kinesiska flaggan på torget som skulle halas. Stor underhållning.


I och med solnedgången stängdes torget (!). Vi gick till Qianmen, smet undan det nybyggda området (som ser ut som huvudgatan på Disneyland) till de mörka smågränderna, och gjorde en lite uppseendeväckande entré på ett lokalt matställe. Servitrisen envisades med att ge oss tre öl. Den tredje skulle hon bjuda på. All öl är folköl och bautastora. Efter ett tag anlände en man med ett sällskap. Servitrisen ropade ”Lala!” (”Han har anlänt”), och plötsligt var vi inte de viktigaste gästerna längre.

Vid niotiden mötte vi upp Florian på den illegala gatumarknaden i koreanska området Wudaokou och klappade småhundar som såldes ur papplådor.

Dag 1

Efter en första dust med Xizhimen station (det skulle bli flera), mötte vi upp med Florian som tog oss till Zizhuyan Nanlu och vidare till en dammig arbetsplats med skottkärrekörande arbetare från landet som blev till en bakgata som blev till en gränd som öppnade upp sig till en gata som i våra ögon kändes extremt livfull och matdoftade och exotiskt. Vi drog en vild gissning att Arne Överlid - Elisabets gamla gymnasierektor som åkt med samma flyg som vi – efter en timme i Beijing inte befann sig mitt ute i Kinas vardagsliv. Folk stirrade tydligt på oss. Vi skrev ner några välbehövliga, kinesiska uttryck (det hade gått mig förbi att Florian studerat kinesiska i två år), innan Florian gick tillbaka till sitt jobb. På det lilla matstället stoltserade vi med ”mejou rou” (”inget kött”) och fick efter det in fisk. Äggplantan var god.

Vi hade några timmar på oss innan Florian slutade jobbet för dagen, så vi tog oss till Purple Bamboo Park och vandrade längs vattnet. Det var mycket folk ut, nästan alla fiskade. Eller fel, en del fiskade, de flesta tittade på. En kille som mäskade med köttfärs verkade vara lite hotshot för stunden. Det var avslappnad stämning och från högtalare som inte syntes spelade det musik. Runt den ganska lilla dammen fanns säkert 150 trampbåtar. Vi hyrde en Love boat och drog ut på sjön en timme. En kvinna på stranden applåderade.

Hemma hos Flo somnade vi till en kort stund i soffan men tog oss sedan i kragen och följde med på CS-mötet på Obiwan. Med var också Florians rumskamrat Johanna och deras två surfare från Tasmanien. På Obiwan sprang vi på en svensk som reste ensam och ville prata. När vi väl somnade i vår sluttande säng med riskuddar hade vi varit vakna i 32 timmar.