Kinesiska muren

En kille från couchsurfing arrangerar en gång i veckan dagsutflykter till en lite mer otillgänglig del av Muren i samarbete med Mr. Pei. Det hakade vi på. Det var tidig fredag och mulet och bussen åkte genom allt mer utspridda och gråa förorter som aldrig riktigt ville ta slut. Vi var runt tio personer, inklusive svensken från i måndags. Framme vid Jinshanling började regnet falla. Snart haglade det. Försäljarna jublade och lyckades kränga lite regnponchos, fingervantar och varma drycker. Vi tog en knakande lift upp till bergskammen och började knata västerut. Det är sannerligen inte den mest lättillgängliga platsen de valt att bygga 600 mil mur på. Runt omkring oss bredde ett tyst och höstfärgat landskap ut sig. Gångvägen lutade brant och många partier och trappor var fallfärdiga, flera torn nästan helt raserade. Vi var i stort sett ensamma. Förutom försäljarna då. Visserligen skulle det ta ett par timmar innan de outade sina försäljarintentioner, men vi förstod nog redan från början att de inte alls var MONGOLIAN FARMERS som slumpmässigt traskade omkring på muren med ryggsäckar och hjälpte västerlänningar att hålla balansen. Vi fick en gammal man i militärjacka och en kvinna med hyfsad engelska som ledsagare. Efter tio branta kilometer och dryga tre timmar nådde vi slutmålet Simatai. Bakom oss kom svensken springande. Han hade varit och vänt ytterligare några kilometer längre upp på muren och var nu så uppfylld av adrenalin att han inte kunde stå still. Vi höll tillbaka paniken när vi trodde att Mr. Pei och de andra åkt ifrån oss och åt våra medhavda mackor i soldaternas värmestuga. Genomfrusna i bussen hem gav svensken oss tips om Sydney. Han tyckte att det mesta där var schysst. Alternativt fräckt.