Bokeo

Nästan tio månader på resande fot. Såklart behövde vi gå ut med en smäll. Och det skulle ske i djungeln. Förvisso började det bli tajt med tid, och ont om pengar, men vi bestämde oss ändå för att ta oss nordväst, upp mot bergen, på gränsen mellan Kina och Thailand, där tredagarsturerna avgick till den orörda Bokeodjungeln där sällsynta gibbonapor huserade. Om det finns något här i världen man inte ska lite på är det nog nattbussar i Laos. Resan Luang Prabang-Huay Xai skulle ta nånstans mellan 12 och 16 timmar, men om regnet löst upp vägarna kunde det ta dagar. Om vi skulle hinna fram till avfärden gällde det att bussen höll tidtabellen nogrannare än rälsbussen Vetlanda-Björkeby. Vi tömde våra fickor på tillit och tog plats. Den totalt överfulla bussen avgick en timme före solnedgången. Sen blev det mörkt. De tre busschafförerna stirrade stint på den studsande ljuskäglan framför bussen och höjde volymen på stereon. Sen höjde de thaischlagern lite till, och behöll det så, natten igenom. Sömnen var minimal. När det ljusnade över skogarna letade jag vägskyltar och räknade oroligt kilometrar. Två danskar på väg till samma ställe oroade sig även de, och då var deras avfärd en dag senare än vår.

Men visst gick det vägen. Med tio minuters marginal stormade vi in på Bokeo Experience huvudkontor, låste in vår packning och hälsade på vår lilla tiomannagrupp, med fyra holländare och de obligatoriskt brittiska britterna. Om man tyckte att man redan var vid världens ände hade man fel. Nu vidtog en bilresa norrut. Efter två timmar i bergslandskapet bytte vi till fyrhjulsdrivet, lämnade vägen och åkte rakt ut i skogen, genom en å. Jeepen kämpade upp längs de leriga småvägarna i en timme. En liten bergsby vid ett risfält var den sista utposten. Bilarna lämnades och vandring tog över. Lång och varm, hela tiden uppåt, den röda leran snorhal. Två timmar gick. Våra krafter började ta slut. Jag klurade på en siffergåta som britten sagt en bit längre ner. Vid en liten stuga verkade vi vara framme, doppade huvudena i vatten och delades upp i grupper. Jag hade löst gåtan, men britten påstod att att det inte var ”rätt ” rätt svar, trots att mitt resonemang genererade rätt svar. I den gigantiska djungeln runt omkring oss fanns utspritt en handfull hus byggda i trädtopparna. Elisabet och jag knep trähus nummer två – kallad bröllopssviten. Den låg ytterligare 45 minuters vandring bort. Nu om något kändes det som man nått världens ände. Skogen stod tät och hemlig. Och så till detaljen som gjorde det hela än bättre: uppbyggt mellan träden fanns ett helt nät av linbanor, de längsta flera hundra meter långa, ett femtiotal meter ovan marken. Adrenalinet sprutade första gången vi kastade oss ut. Utsikten var fånigt vacker, trädtopparna nedanför som ett täcke, blåtonade berg i horisonten, halvt i solsken halvt i skugga. Även för att komma upp i vårt hus behövdes det åkas linbana. Vår guide lämnade oss. I huset bodde katten Tuk-tuk som blev glad över att se oss. Vi lade oss i hängmattan och häpnade av utsikten. Senare på kvällen dök guiden upp med ris och gryta och tre kilo frukt. Natten tog över. I djungelmörkret runt oss glimmade stora ögon.






Vi vaknade klockan halv sex i soluppgången. Dimslöjor dröjde sig kvar i dalarna och drog sig sakteliga undan. Guiden, med allvarlig min och en kropp som en tolvårig, kom susande och tog oss för att höra gibbonapornas serenad. Osynliga någonstans bland de höga träden hördes kärleksparen sjungandes i duett. Efter en rejäl risfrukost gick vi med våra gångstavar på en ännu rejälare fyratimmarstur. På de rutschkaneglatta lerstigarna stod blodiglarna på bakbenen och sträckte sig i sin fulla längd för att hoppfullt försöka nå en ankel. Svetten låg som ett heltäckande lager över ansiktet. Linbaneturerna började bli mindre nervösa och mer skrattretande pirriga. Trots det skakade hela kroppen efter varje hundrametersflygning. Aporna höll sig undan. Bakom min rygg hördes en duns när något tungt föll ner från ett träd. Efter någon sekund slingrade en omtöcknad orm iväg från platsen, smal som ett finger men lång som en lian. Djurlivet var annars skyggt. Som det väl är i hela världen, förutom i Australien. Vi hade nästan gett upp om att få se gibbonapor när den lilla guiden ännu en gång kom susande och ivrigt bad oss att följa med. Sittande mitt uppe i ett träd såg vi på andra sidan av en liten dalgång en apfamilj härja högljutt. Det åts frukter och knäcktes grenar, samtidigt som de hade full koll på oss. Danskarna från bussresan dök upp, nyanlända och gapande. Eftermiddagen var paradiset. Dusch under bar himmel, knallgula fjärilar cirklande i flock. I skymningen tonade de blå bergen bort, färger bleknade. Med tända ljus och yatzitärningarna på bordet tackade Tuk-tuk för maten och strök sig mot våra vader.

Morgonen var mulen. Vi hade haft tur med vädret. Alla samlades nere vid stugan och begav sig i duggregnet tillbaka till civilisationen.