Luang Prabang

Flygplatsen i Siem Reap såg mer ut som en busstation, men propellerplanet lyfte som det skulle. Under oss byttes slätterna mot berg. När vi landat i Laos (släng där emellan in en mellanlandning i Pakse) och köpt visum hoppade vi in i en taxibil vars unga grabb till förare verkade helt införstådd med var Levady Guesthouse låg. Efter ett tag förstod vi att så inte alls var fallet. Han körde huvudgatan Sisavangvong fram och tillbaka utan resultat. Han pratade mycket med sig själv också, och sjöng, och muttlade hela tiden ”Levadiilevadii. Levadiilevadii”. Stan är liten, t.o.m. flygplatsen är inom cykelavstånd, så vi kunde inte helt köpa hans problem. När jag försökte med vandrarhemmets postadress sken han upp, upprepade det jag sagt och drog iväg tillbaka mot flygplatsen. Asfaltsvägen hann övergå till grusväg innan vi fick honom att vända tillbaka mot stan. Elisabet ringde upp vandrarhemmet och fick Madame Levady själv att prata med föraren och lyckades efter två samtal guida honom rätt. Det visade sig att vi skulle bo exakt i centrum, som vi trott.

Vi vaknade till en rogivande och grönskande utsikt vid en liten sidogata omringat av palmer och trähus. Det låg meditation i luften. Vi hyrde cyklar och åkte runt i stan som mest är en halvö som sticker ut i Mekongfloden. Överallt gick munkar på rad i orangea skynken. Allt var lugnt och vackert (hela stan är klassad som världsarv). Av alla erbjudanden fattade man direkt att stans två attraktioner var ”vattenfallen” och ”grottorna”. Vi hade genom lite mejlande fått kontakt med en Lenou som i utkanten av stan drev ett litet bibliotek med engelskundervisning för bygdens barn. Det var inte helt lätt att hitta dit. Åter igen var det dags för värmeslag så vi pustade ut med lite dricka på en undangömd restaurang innan vi kunde fortsätta. Ägaren visste vem Lenou var och pekade oss rätt. När vi kom fram satt några barn och bläddrade i böcker medan Lenou låg och sov på golvet. Han skuttade glatt upp och sen blev vi sittande pratande i flera timmar. Barnen kokade kaffe. Lenou berättade hur han växt upp, hur man ibland stötte på björn i skogen, att han drev biblioteket på sin fritid. Det var ett sådant där ovanligt möte där man klickar direkt och helt obehindrat kan sitta och prata hur länge som helst.






Vid fyratiden cyklade vi tillbaka in till stan och gick igenom Wat Xieng Thong-templet. I solnedgången, medan unga män balanserade i smala båtar i Mekongfloden, åt vi en matbit på Somchanh Restaurant och drog sen nordost mot samlingen av pubar som skulle finnas vid flodkröken. Vi hamnade på Utopia – ett nytt, up-and-coming ställe med stor trädgård med badmintonnät och schäslongliknande kuddar att barfota halvligga i. De hade en ambition att vara västerländska, vilka de lite charmigt misslyckades med. Kommunistflaggan tog upp halva väggen.

Midnatt närmade sig, och därmed också utegångsförbudet. Vi gick vidare till House och trodde att vi hade en timme kvar, men för att hinna hem före tolv stängde alla ställen halv tolv. Och för att hinna dricka upp var sista beställningen redan vid elva. Vi hamnade i slang med bordet bredvid där en vadslagning om Shakiras ålder pågick. De informerade oss att det fanns ett ställe i stan där festen kunde fortsätta. Det hette kort och gott Diskoteket, och var det enda stället som var tillräckligt stort för att ha råd att muta polisen. Vi delade en tuk-tuk dit med våra nya vänner – en fransyska, en britt och en Austin Texasbo. Diskoteket var stort och färgglatt och glädjande nog nästan helt befriat från västerlänningar. Borden var oljefat. DJ:n pratade sönder alla låtar. Vi stack nog ut lite. Och så stod där plötsligt Lenou! Här känner man en person i hela landet, men tydligen räcker det. Vi bekantade oss med hans vänner och det skakades hand på att jag skulle vara med i söndagens fotbollsmatch.




Lördagens projekt bestod i att besöka kungliga palatset, sedan revolutionen -75 omgjort till museum, och att bestiga Phousi, berget och templet mitt i stan. Trappstegen upp var många. Nedanför pågick som vanligt nattmarknaden.




Klockan sju på söndagmorgonen kom Lenou och hämtade upp mig på sin moto. En bit utanför stan fanns fotbollsplanen, komplett med högt gräs och lerpölar. En efter en dök folk upp, alla utom killen som skulle ha tagit med sig bollen. Han bodde vid ett risfält ute på landet och försov sig ibland. Vi skramlade ihop lite pengar och nån åkte iväg och köpte en ny boll. Många bar fotbollströjor för europeiska fotbollslag. Nästan alla hade skor. Jag spelade som vanligt tung back och blockerade efter en minut den nya, stenhårda fotbollen med pungen och fick kämpa för att inte dala ihop. Efter halvtid ledde mitt lag. Under andra halvlek verkade folk sluta räkna målen, men jag tror nog att vi förlorade. Stämningen var god. Vi tog några lagfoton med benen täckta av torkad lera och drog sedan vidare för att dricka läsk. En kille tyckte om att prata om tysk öl. Jag prisade Beerlao. Jo, han höll med, Beerlao var allt bra gott. Först efteråt när jag tittade på bilder från matchen insåg jag att jag varit huvudet högre än alla andra.



På eftermiddagen tog vi en tur till Kuang Si vattenfallen, tre mil utanför stan. Bredvid oss i minibussen satt fransyskan från i fredags. Vattnet i fallen såg lika underligt bommulslikt ut som på bild. Vi badade, äntligen, vilket vi saknat i de senaste dagarnas hetta, medan fransyskan vaktade våra prylar. I det strömma vattnet nafsade fiskar på ens ben. Det fanns omhändertagna malajbjörnar i området, men höjdpunkten blev såklart istället de tre hundvalparna som vinglade omkring vid matstället vid parkeringen. Där upptäckte jag också blodiglen på mitt ben. Jag knäppte bort den och slutade sen inte att blöda på fyrtio minuter.