Angkor Wat

När vi under sextimmarsbussen norrut, med täckmanteln Express Limousine-buss (vilket innebar en helt vanlig buss), försökte blunda lite, omöjliggjordes det av att busschaffören var femtonde sekund kände sig tvingad att kasta sig på tuten. Men det är ju så det går till i landet. Vi hade väldigt löst lovat vårt vandrarhem i Phnom Penh att bo på deras systerhotell i Siem Reap, vilket tydligen var nog för att vi vid avstigandet av bussen skulle mötas av en charmigt felstavad skylt och en tuk-tukförare som utan ett ord körde oss över den dammande, röda jorden till King Angkor Villa där vi efter lite förhandlade fick ett billigt rum med fläkt. Efter skymningen gick vi genom stan och över på andra sidan ån till Butterfly Garden Restaurant – en nätinhängnad trädgård, full av fjärilar, dammar, ödlor och grodkvack, och ett kök som kunde det här med vegmat. (Vilket går att ifrågasätta. Köttbiten i mina stekta nudlar viftades undan med ett ”så kan det gå!”) Vi behövde boka flygbiljetter till och från Laos och hittade baren NYDC med endollarsöl där det kunde fixas. Vid det här laget bör våra magproblem nämnas. Vi hade båda två sedan ungefär dag tre i Asien känt oss lite tjyvens. Och det hade hållt i sig. Vilket var att vänta. Ingen klarar väl sig igenom ett sydostasien utan en och annan bakteriefajt. Nu började dock min mage gå från halvtjyvens till heltjyvens. Tillbaka på vandrarhemmet plockade vi fram pencilinkuren vi i förväg införskaffat i Melbourne. En sådan skillnad den skulle göra.



I tävlingen übertidigast mornar kommer här tävlingsbidrag nummer ett: Angkor Wat i soluppgången. Självklart behövde vi göra’t. Således upp och hoppa klockan fyra. För de som missat det är alltså Angkor Wat världens största religiösa komplex, och hjärtat i hela Kambodja. Jämförbart med pyramiderna i Giza, men inte med mycket annat än så. Det var lite molnigt så morgonsolens strålar fick kämpa lite för att nå oss. Efter en timme av gryning drog vi igenom templet med alla dess trappor och barbröstade reliefer. Det skulle finnas makaker i närheten så vi gick en omväg ut i skogen och mötte ganska snart en hel flock, på väg i samma riktning som vi. Koalor, vombater, vallabyer och klätterpungdjur i all ära, men apor är något helt annat. Små människor, är vad det är. En bit längre fram länsade en makak ett buddhistiskt offerbord. En grabb som ville få oss till sitt matställe skämtade att det var en ovanligt religiös apa. Jag hade förstått att de kunde bitas och kände mig därför lite skraj. Den här gången kom jag oskadd ifrån dem. Lika mycket tur skulle jag inte ha dagen efter.



Vi åt frukost och bestämde dagens rutt med vår tuk-tukförare. Det gick till så att vi samlades runt vår karta medan han sa saker som: ”Dis temple very good temple and dis temple too very good temple. Temple.” Först ut var Preah Khan-templet. De som besöker Angkor Wat förväntas få ett favorittempel som man sista besöksdagen ska återvända till. Det här kan ha varit vårt. Vid den öde ingången låg en loj skorpinjon, trött eller möjligtvis halvdöd. Den följande timmen var det Indiana Jones-äventyr för hela slanten. Labyrintlika gångar, mörka rum, grönfläckade reliefer, allt kittlande välbevarat för att vara nästan 1000 år gammalt. Vi åkte vidare till Preah Neak Pean, fem tömda pooler där arekologiska utgrävningar pågick. Inför varje nytt tempel läste vi lite i vår guidebok. ”Templet lät byggas i slutet av 1100-talet av Jayavarman den sjunde”, stod det mig veterligen om dem alla. Det var varmt. Hundar låg utslagna på rygg. Fler tempel. De började flyta ihop litegrann, även om det fanns något unikt med dem alla. Respektfullt väntande utanför varje nytt tempel brusade försäljningen av vatten, scarves och flöjtar. Allt kostade en dollar. Detta underliga fenomen kunde jag aldrig riktigt sluta kommentera – att amerikanska dollar användes mer än landets egen valuta, riel. Det förde med sig att minimipriset för i stort sett allting var en dollar, vilket uppenbart blev ganska skevt (en vattenflaska $1 = dyrt, en traditionell scarf $1 = hemskt billigt). Klockan tolv var vi efter allt klättrande i stentrappor helt slut och avslutade dagen med att köpa en kokosnöt (för $1) och åkte hem för en tupplur. När vi vaknat till liv igen åt vi en mättande curry och tog en stark drink på tjugotalsnostalgiska och Shanghai-inredda baren Miss Wong. Utanför drog en störtskur förbi.

Efter tuppluren tidigare hade jag tittat lite på de kambodjanska tv-sändningarna om Duchs rättegång utan att förstå vad utfallet blivit. På väg hem i mörkret frågade jag vår tuk-tukförare hur många år han fått, men fick med orden DUCH och KHMER ROUGE inget annat än frågade blickar. Så jag frågade portiern. Han skakade oförstående på huvudet och sprang iväg och väckte två män som låg och sov bakom en vikvägg i foajén. Sömndruckna greppade de ingenting. Kom igen, det här är ju jämförbart med Nürnbergrättegången!, tänkte jag. Ju mer jag frågade, desto större blev förvirringen. Ville vi till ett khmermuseum? De verkade vilja dra in fler folk i disussionen. Elisabet drog i min tröja och vi drog oss tillbaka innan hela hotellet väckts.

Duch fick en massa år i fängelse, 19 eller så. Långt ifrån tillräckligt. Om han bara fortsätter att leva kan han hinna med att uppleva frihet igen. Ha ihjäl några stycken och du ska ruttna bort i en fängelsehåla. Mörda ett helt folk och vi ska förlåta dig.





Andra dagens tempelutforskande började i Angkor Thom (byggt av Jayavarman VII). Precis innan vi nådde dit såg vi på vår högra sida en hel flock med hundar. Men vänta, det är ju apor! Vår tuk-tukförare stannade till samtidigt som några barn lägligt kom springande för att sälja frukt. På ryggstödet vid Elisabets nacke satt plötsligt en apbebis, stor som ett huvud, krafsande efter frukten. Det kändes surrealistiskt. De var många och hetsiga. Vi köpte ett knippe fingerstora bananer och klev ut. Två lite större makaker tog alla bananer som Elisabet delade ut – norpade, skalade och åt varje banan på ungefär fyra sekunder. Det gick undan. Elisabet tvingades backa när de ivriga och målinriktade hårbollarna kom allt närmare. Jag försökte fota. Så ville jag mata lite så Elisabet kastade till mig en banan. Jag böjde mig ner och räckte fram den. Den fetaste apan vände sig om, knatade fram till mig och tog bananen samtidigt som den med en ordentlig smäll dunkade till mig i huvudet med handflatan. Jag blev paff, men förstod precis vad han menade. ”Ge FAN i att trixa med mina bananer!”


Vi hade inte gårdagens morgondis så solen stekte obarmhärtigt när vi klättrade runt bland Bayons 216 stora stenhuvuden (omisskännligt lika en viss Jayavarman). Med värmeslagsskänningar köpte vi glass och en scarf och klämde några till tempel med höga höga trappsteg innan vi kom till det omtalade Ta Prohm-templet helt överväxt av ståtliga trädstammar med tjocka rötter som liksom smälte in i stenblocken. Tänk ett virus som i mikroskopet kastar ut ett nät av tentakler, eller kanske energislukande utomjordiska livsformer. Hur som helst sinnebilden för ungdomsromantiserande skattkammararkeologi. De japanska turistgrupperna var uppspelta. Två till ruiner sen fick det vara nog.

Kroggatan i Siem Reap hette på riktigt Pub Street. Vi drog runt där lite men valde istället att avsluta kvällen på eleganta Linga Bar. Innan dess hade jag köpt en fluksig vit skjorta och Elisabet ett par lika fluksiga haremsbyxor på marknaden. Värmen hade fått oss att kapitulera.