Mekongdeltat

Sista morgonen på Phu Quoc hann vi med några timmar på stranden. Massagekvinnan vi varje dag pratat med sken upp när vi efter hennes många försök äntligen var intresserade av hennes bud om helkroppsmassage, manikyr, pedikyr och hårborttagning med snöre. Sen sa vi hej då till familjen Tan – sonen med den platta näsan och sluddriga engelskan, pappan med vänner som satt och rökte i väntan på att cementen på infarten skulle stelna, dottern och mamman nere i köket, och hundvalparna och kattungarna som om vartannat tiggde mat och grävde lite i sanden. Moto till vårt väntade propellerplan, och så var vi tillbaka i Ho Chi Minh-staden. Vårt förra hotell hade sagt sig fixa boende till oss när vi kom tillbaka, även om de var fullbokade. Och så blev det. De lät oss välja ut varsin present (en liten tygpåse), fick oss att lova att bo på samma ställe nästa gång vi var i Vietnam – och att alla våra vänner skulle göra detsamma – och följde oss sedan till deras väns hotell, tre hus längre in i gränden. Denna kvinna var om möjligt än mer ihärdig om vår gunst. Elisabet var det vackraste hon sett och gång på gång ojade hon sig över att vi skulle hinna ses så kort tid. Morgonen efter viskade hon att vi nästa gång skulle bo hos henne, inte hos de där andra. Det är en djungel där ute.



Vi hade ju tack och lov inte längre någon flygbiljett till Phnom Penh, så istället kunde vi ta oss upp till Kambodja buss- och båtvägen genom Mekongdeltat. Det var en tredagarstur med fullspäckat schema. Vår guide upprepade allt han sa två gånger. Hela tiden, utan undantag. Ut till en fabrik där folk som var ”very very unlucky” jobbade (dvs de saknade lemmar) och vidare till så många öar och småbyar längs, eller i, Mekongfloden att man ganska snart tappade bort var man var. Nån gång var vi i Mytho, och passerade Mr Coconut som startat en sekt i vilken man bara åt kokosnöt. Och låg med varandra. Snacket gick att Mr Coconut var ”a very very lucky man”. Men sen han dött barnlös blev eftermälet det motsatta. Sen drack vi honungste och åkte lite kanot. En bit längre in pågick en begravning med trummor och cymbaler. På en annan ö var kokosnötsgodistillverkningen i full gång. Vi hoppade på några cyklar och trampade runt ön, nog en annan ö igen. De två australiensiska gubbarna stannade kvar i skuggan och drack öl. Plötsligt skulle vi som var på tredagarstur byta buss, och vi hamnade mitt i en annan grupp, med en annan guide. Elisabets säte gick inte fälla upp. I Cần Thơ stannade vi för natten. Jag gillade stan, vilket jag påpekade så fort jag fick chansen. På hotellrummet visades speedway-GP på tv:n. Något stämde inte, tills jag förstod att det var en ett år gammal tävling. Vid stans obligatoriska Ho Chi Minh-staty dök en kille fram ur skuggorna och undrade om han fick öva sin engelska på oss. Han hade precis slutat skolan och drömde om att bli turistguide. I handen bar han en portfölj. Situationen kändes igen från historier man hört. Samtalet slutade med att Mr Minh högtidligt frågade om han fick bli vår vän. Adresser utbyttes.





Den flytande marknaden stod på schemat, och för att besöka den när den är som mest hektisk krävdes uppstigning före sex. Vår nya guide var speciell. Alla verkade älska henne, medan vi var betydligt mer skeptiska. Hon gjorde oss nervösa, släppte en aldrig med blicken. Hela morgonen och förmiddagen tillbringades på båt, vilket kändes helt rätt i sammanhanget. På marknaden handlades allehanda frukter mellan båtarna. För turisterna mest banan, läskedryck och ananas på pinne. Fler öar utforskades. På den ena skedde nudeltillverkning (med höjdpunkten svinstian bredvid och den lata hunden på fiket). De två hipsterkoreanerna skojade lite om att de gillade guiden. Ganska snart blev det mer handbegripligt. Det fotades, kramades och sas gulliga ord på mer än ett språk. Gruppen skulle halvveras så på vägen tillbaka brast guiden ut i sång – nåt västerländskt om att ta farväl. Vi sjönk ner i våra säten och begrep inte alls banden som skapats. I Cần Thơ hade den ene australiensaren lackat på något och åkte tillbaka till Saigon. Vi fick en ny vän, en brittisk lärare med Bloc Party t-shirt. En bit norrut stannade vi till på en krokodilfarm, sen vidare till Châu Đốc efter en visit i stans tempel med utsikt över de kambodjanska slätterna.








Morgonen efter fick vi åter igen en ny guide. Tillsammans med två tysta (vilket vi tolkade som vresiga) britter hann vi klämma in ett besök på en fiskfarm och ett besök i en muslimsk by innan den långa båtturen mot Phnom Penh tog sin början. Träsmaken grodde i samma makliga takt som det förändrande landskapet. Vita kor med pucklar svalkade sig i vattnet. Fyra, fem, sex, sju timmar passerade. Framåt eftermiddagen verkade det vara nationell badtimme. Till synes varenda barn hoppade och skrattade och plaskade i floden, och viktigast av allt, alla vinkande de ivrigt till oss på båten. Små, små detaljer, här och där, skvallrade om att vi anlänt till ett nytt land.