Med världens frukost från Garden Center Café i kroppen letade vi oss hukande från tuk-tuk-förfrågningar fram till Tuol Sleng-museet. På vägen fotade vi en söt men skabbig hund. Mannen bredvid undrade om vi ville köpa den. Tuol Sleng var skolan som under Röda khmerernas styre omvandlats till tortyrfängelset S-21. Korridorerna ekade tomma. I klassrummen ensamma, rostiga sängar under blekta fotografier av fastkedjade och sönderslagna människor. I byggnaden bredvid tusentals fotografier av alla de fångar som passerat. Det smygande obehaget av det helvete som khmererna gått igenom sipprade in. Vi flydde till Centralmarknaden och fick sen kontakt med Dave Boyle. Dave är alltså Jules bror som sen årets början jobbar som journalist på Phnom Penh Post. I Melbourne verkade han ha uppnått något av en legendstatus, och det var inte sällan det refererades till hans gamla bravader. Kanske var han Melbournes Johan, vem vet. Vi hade bara träffat honom en gång, under en julfest, så ingen kände egentligen ingen. Han dök upp i skägg på sin moto på väg till sin favoritpub på andra sidan floden. Vi var för tjocka för att sitta alla tre på den så på felfri khmer ordnade Dave en kille att skjutsa mig resten av kvällen för några dollar. Från balkongen med utsikt över floden och stan försvann ölen snabbt. Musiken från puben, swingjazz och ”Hit the road Jack”, sipprade ut. Vi pratade lite om familjen Boyle. Vi var ju goda vänner både med hans föräldrar och hans två systrar. Bekantandet fortsatte och vi nämnde Elisabets fik, där även Dave jobbat för en dag, och footylaget Carlton Blues, vilket visade sig vara helt rätt lag att gilla (som om jag inte redan visste det). Hans chef hade födelsedagsfest på en bar så vi drog dit. Alla var hungriga så vi åkte vidare i jakt på ett kinesställe som visade sig vara stängt. Istället hamnade vi på hans favoritpub nummer två där vi åt pizza och hängde med ägaren som såg ut som en brittisk bad boy. Tuk-tuk-förarna på gatan vinkade och ropade ”Hi Dave”. Alla kände Dave, och det är förståeligt – trevligare kille får man ju leta efter. Med tanke på Daves rykte hade kvällen antagligen fortsatt till gryningen om inte just denna helgen råkade vara en av de största nyhetshelgerna i Kambodjas historia. Två dagar senare skulle nämligen domen falla över Duch, föreståndaren över S-21, och en av de få ännu levande ledarna av röda khmererna.
Umgänget med Dave Boyle hade gett oss ett nytt perspektiv på Phnom Penh. Det är som med couchsurfing – lär känna nån i stan och vips ska stan dra upp gardinen och visa sig i nytt ljus. Vårt strosande tog oss dag tre till nationalmuseet, Wat Ounalom, Wat Phnom och ett dött nationalbibliotek. På gatan trixade en elefant med att äta popcorn. Medvetet skippade vi kungliga slottet. Så kul är det inte med monarki. Happy hour på FCC och vi var där och drack världens godaste passionsfruktsdrink. Apropå världens godaste så kvalificerar även kvällens vegetariska amok på restaurangen Romdeng in där. Rockbaren Zeppelin Café var igenslagen så vi åkte till en lovande gaybar, men än en gång svek oss Lonely Planet när den visade sig vara stängd och ersatt av baren Pussy Cat. I rädsla för att hamna på en värdinnepub (och gud vet vad det betyder) avslutade vi kvällen med en stillsam öl vid floden.
Följande morgon hann vi med en tur till Dödens fält i Choeung Ek, platsen där fångarna från S-21 avrättades. Trots stupan till bredden fylld av dödskallar och klädtrasor, var det i de gröna lundarna med kvittrande fåglar svårt att förstå att man gick omkring mellan 309 massgravar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar