Man var lite avskuren från ön och knuten till sin bungalow, sin strandremsa och sin restaurang, vilket var hela poängen. Vi gick in i lunken – åt tiokronorsfrukost och lunch på restaurangen, solbadade och utforskade stranden där emellan. Molnen ville dock inte riktigt ge med sig. Kvällens utflykt gick till en av grannresorternas restaurang följt av yatzy sittandes på kuddar på Le Cocotier. När vi gick hade de två andra paret på stället börjat spela kort och personalen börjat spela domino på bardisken. Så blåste regnet in.
Natten gick och Elisabet vaknade upp som 26 åring (hipp hipp hurra!). Molnen fattade grejen och drog undan för gott. Hela ön verkade bli tydligare. Hundvalparna på restaurangen tittade storögt på oss medan vi kastade oss ut på vågorna i lånade gummiringar. Dagen till ära bröt jag mitt fyraåriga celibat från trafiken då vi hyrde en moto för att ge oss ut på äventyr runt ön. Det var lite si och så med de minsta vägarna efter allt regnande. I mitten av ön parkerade vi, köpte majskolvar och gick upp mot Tranh Stream. Det var semestertider för vietnameser så det pågick mycket picknick och bad med kläderna på. Vi tog ett ovietnamesiskt dopp (dvs i badkläder) och drog sedan några mil söderut till Sao Beach. Här hade vi gått och trott att vår Long Beach var fin, men den var ingenting mot den här paradislika stranden med vit sand och långgrunda, turkosa vatten. Och knappt en mänska i sikte. Istället en kalkon i 1700-tals utstyrsel som sprätte omkring och överallt hundarna, de hundarna, en speciell ras som bara hittas på Phu Quoc. Tillgivna som få, och med en tuppkamsliknande rand över ryggen där håret växer i fel riktning. Bad, lunch och hängmatta, sen upp på moton för att hinna hem innan mörkret. Vilket vi inte alls skulle göra. Sa inte motouthyraren att tanken var full? Så var det hur som helst inte, och bensinmätaren var således inte heller trasig. Utanför några av de sista husen innan den långa kustvägen norrut förstod vi direkt hur det låg till och körde in till vägkanten. Det hann gå ungefär tjugo sekunder innan några män kom ut från sina hus för att hjälpa oss. En av dem gasade iväg för att hämta bensin från närmsta mack medan vi pratade med sonen vars engelska var den bästa vi hört på ön. Innan vägen hem blev mörk och gumpig gjorde solnedgången det bästa för att ingjuta mod hos oss. Vi var frälsta på moto så vi behöll den över natten, drog in till Duong Dong där vi åt pizza på ocharmiga The Dog Bar och gick sedan på nattmarknaden.
Vi ville tillbaka till Sao Beach, men startade den här gången tidigare för att hinna med mer några fler ställen. Det blev piren i Ham Ninh på östkusten följt av An Thoi på ön sydspets. Solen brände. Det var svårt att hitta matställe i An Thoi, och när vi lyckades en bit från huvudgatan var menyn bildlös och ingen talade engelska. Hela familjen – mamma, pappa och tre döttrar – engagerade sig. Pappan ringde upp någon som kunde lite engelska och gav Elisabet telefonen. Jag försökte med de två ord vi kunde: com (ris) och chay (vegetarian). Tillslut kom mamman viftade med en bit tofu och några blad morning glory och vi sken upp och gav klartecken att vi var nöjda. Halvvägs genom måltiden försökte jag be om soja. Döttrarna verkade fatta, gick ut i köket och plockade fram mer morning glory, fast den här gången kokade de upp det. Vi log och frågade inte om nåt mer.
Efter att ha passerat ett fängelse från krigstiden (kanske samma fängelse som fått mig att darra på krigsmuseet i Ho Chi Minh, och kanske samma fängelse där Daves pappa Tan suttit fängslad) var vi tillbaka på vår paradisstrand. Hundarna låg hopkrupna i skuggan och brydde sig inte nämnvärt om oss. Färggranna fiskebåtar låg stilla en bit ut. Vår favoritgaykypare från gårdagen ropade glatt när han såg oss och gav oss en påse nötter som vi åt från våra hängmattor. Sen ropade han när han kom med notan. Och igen när han kom med växeln. Tiden gick långsamt. Den hade gärna fått stanna av helt.
Mitt på den ganska fina asfaltsvägen på väg hem, precis innan bebyggelsen avtog, lät något illa och det blev genast uppenbart att vi fått punka. I en déjà vu från gårdagen smög en man ut från sitt hus och lät oss veta att någon som bodde en bit bort kunde hjälpa oss. Vi drog motorcykeln hundra meter bort runt en krök, till ett skjul som sålde bensin på petflaska. En kvinna stod och sopade, det var ganska öde. På bakgården brann en eld. Hon gjorde det tydligt att vi inte kunde få nån hjälp, men efter att vi velande stått kvar några minuter dök en grabb i bar, vältränad överkropp upp och satte utan ett ord igång med att hjälpa oss. Mannen som pekat oss dit kom förbi. Även mekanikerns far, uppenbart full. Han kunde inte hålla tyst. Vi greppade att han gissade om vi var från Nederländerna. En bebis åkte jollrande förbi i en gåstol medan grabben satt på huk och jobbade på, tyst och utan att tveka. Innerslangen visade sig vara helt söndersliten i två delar, vilket fick alla att ojja sig. Det var mörkt, men bakdäcket äntligen fixat. Med ett obehagligt gnisslande (som nu verkade komma från stötdämparen) svepte vi hemåt och parkerade efter sammanlagt nio mil cykeln utanför bungalowerna utan att berätta vad som hänt. När vi vilat ut hade vår restaurang stängt så vi gick till grannstället och såg vågarna slå in under en starkt lysande måne, och nedanför den, längs horistonten, rosa och gröna julgranslampor från nattens oförtrytliga bläckfisketrålare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar