Ho Chi Minh-staden (eller Saigon, om man vill politisera det) är förbannat stort. Ingen kan nog låta bli att gapa över trafiken, vilken består av åtta miljoner vietnameser, alla på scootrar. Längs vägarna vajar flaggor med kommuniststjärnan och, lite oväntat, den gamla sovjetsymbolen hammaren och skäran (partiets symbol).
På flygplatsen bokade vi en taxi tillsammans med en vietnameslik man som undrade: "Hvorfra kommer dere?". Han var norrman, pratade otroligt fort och önskade oss sedan "god tur". På vårt familjeägda vandrarhem i gränd 241 i Pham Ngu Lao satt pappan tyst utan skjorta i soffan och hade hand om pengarna medan den ena dottern med bra engelska fixade resten. Morgonen efter gav hon oss en karta och presenterade en heldagsplan (som vi inte följde). Vi gick genom Ben Thanh-marknaden till Reunification Palace, Sydvietnams presidentpalats som stått orört sedan 75. Mest spännande var källaren med långa gångar och små rum översållade med telefoner, kartor och skrivmaskiner. Den första regnskuren anlände, men inget dramatiskt. På War Remnants Museum var jag ivrig att gå på tortyrutställningen, men halvvägs genom hade den gjort mig så yr att jag ville gå därifrån. En trappa upp hade foton och prylar från världens stöd till Nordvietnam samlats, inklusive svenska FNL-flaggor. USA pekades explicit och gång på gång ut som superskurkar. Det klassas nog ganska tveklöst som propaganda, men kändes ändå skönt att det för en gångs skull talades i odiplomatiskt klarspråk. I parken på väg hem var alla vietnameser ute och motionspromenerade en masse. Till middag på Asian Kitchen beställde Elisabet in en kockens special, vilket visade sig vara fried rice serverad i en hel ananas. På uteserveringen resonerade en högröstad fransman om det vietnamesiska styret, vilket inte är helt okej, tills en mer förståndig turist gick och sa till honom.
För andra dagen på raken åt vi frukost på det vegetariska stället Zen där vi testade nationalrätten phó, nudelsoppa med fläskkött, men utan fläsket då. Vi hade tänkt ta en taxi till kinesområdet Cholon, men dottern på vandrarhemmet insisterade på att vi istället skulle ta bussen, vilket vi gjorde, och verkade vara de enda västerlänningar om att göra. Det kostade 1kr. I Cholon hann vi med tre pagodor: Thien Hau, Quan Am och Phuoc An Hoi Quan. Vi tände varsitt ljus till den kinesiska havsgudinnan. Min ena lins trilskades så en gång i halvtimmen var jag tvungen att gråta lite. På kvällen, efter ännu ett besök på Asian Kitchen köpte vi kinesiska bootleg-dvd:er och tog sedan en barrunda i området. Det var natt och alla var vakna – gamla tanter satt och drömde på trottoarerna och småbarn singlade slant i ring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar