Darwin

Det var ångbastukänsla att stiga av planet i Darwin, trots att det var efter midnatt. Efter en sovmorgon gick vi in till stan genom Bicentennial Park full av långbenta gasmaskfåglar. Nere vid stranden där mangroveträden dominerade fanns spännande stenar i överflöd. En bit bort stod parlamentet och däri fanns Library of Northern Territory. De hade dåligt med böcker men minst tre fina aboriginutställningar, bl.a. en fotouställning om Arnhem Land. Framåt kvällningen, efter ett dopp i poolen, gick vi till Mindil Beach Sunset Market. Vi möttes av en didgeridoo- och trumkonsert mittemot en smattrande piskuppvisning. Annars var det mest mat som gällde. Vi satte oss på en stock bredvin en aboriginfamilj, åt varsin vegorulle och strosade sedan genom stånden i jakt på pins och diskhandukar i sjuttiotalsfärger.







Morgonen efter var vi tvungna att byta vandrarhem. Som tur var hade de plats på Elkes på andra sidan gatan. Kvinnan i receptionen visade sig vara svensk. Min brytning hade avslöjat oss (Elisabet passerar däremot numera som infödd australiensare). Efteråt tyckte vi att det varit något bekant med kvinnan. Hur som helst, vi gick runt kvarteret där vi hyrde cyklar och drog norrut mot Fanny Bay med honungsmelon och jordgubbar i packningen. Det var hett och vi fick ta flera pauser. Vid Lake Alexander bredde vi ut badhandukarna med ovanligt många svävande och vakande rovfåglar över oss. När Elisabet gick för att bada attackerade de. Ett tag var de bara sju-åtta meter över huvudet. Vi lade oss på stranden istället. Efter lunch cyklade vi genom East Point Reserve och spelade in lite cykelfilmer á la San Francisco 2008. Sju kilometer senare, i solnedgången på vandrarhemmets altan och med pasta och några Coopers röda i kroppen, häpnades vi över de flygande hundarna, fetare än någonsin. Vi spelade ett parti yatzy bredvid några sambadansande sydeuropéer och drog sedan ut i Darwins nattliv. Första stoppet var blueshaket Nirvana. Vi var petiga med var vi skulle gå eftersom de flesta ställen längs huvudstråket Mitchell St verkade ytterst tveksamma. Samma vecka skulle Miss Bikini, Miss Swimwear, Miss Bra & Panties, en wet t-shirt tävling och Ladies Night, med ”adult dancing on the tables”, gå av stapeln. Vi sa uttryckligen att vi tänkte ta det lite lugnt, men när vi passerade ballongerna vid gaydiscot Throbs tioårskalas kunde vi inte motstå frestelsen. Kylie look-a-liken Millie Minogue uppträdde. Inte helt rätt klädda för tillfället beställde vi in några Coopers röda och satte igång med att rulla hatt. Och kvinnan i receptionen? Veckor, månader, tidigare hade vi flinat åt några av Madde T:s bilder på facebook, där en storögd kvinna vid namn Helene hela tiden förekommit. Av någon anledning kom vi t.o.m. ihåg hennes efternamn. Och jo, visst var det hon som jobbade på Elkes. Hon hade fått nog av kylan i Sydney och för några månader flytt norrut.









Över gatan igen för att flytta tillbaka till samma rum på vårt YWCA-vandrarhem, sen ut för att vänta på buss nr 4. När bussen äntligen kom påstod föraren att den var full. Det var den inte. Det strulade lite till vilket inte kändes så kul i värmen. Tillslut gick det dock vår väg och vi tog oss till Museum & Art Gallery of Northern Territory. Där tittade vi på aboriginsk konst och på den uppstoppade kändiskrokodilen Sweetheart och gick på en utställning om cyklonen Tracy som 1974 i stort sett förstörde hela stan (en av två traumatiska händelser som stan verkade kämpa med att komma över, den andra voro Japans invasion). Efter pannkakslunch fortsatte vi med buss nummer 4 till ändhållplatsen i Casaurina. Under våra tre dagar i Northern Territory hade vi glädjande nog säkert sett femtio gånger fler aboriginer än under våra åtta månader i Victoria. Där hade det varit betryckande och tragiskt att de knappt verkade existera. Men om det fanns många i Darwin fanns det ännu fler i Casaurina. Äntligen var vi västerlänningar den minoritet som vi borde vara så här långt hemifrån.

Vi trodde att den hägrande stranden skulle vara nära, men det visade sig krävas en promenad på närmare en timme. Vi stånkande en del, men allt besvär skulle ge utdelning. Nästan framme, efter besök på en offentlig toalett, spolade jag och hann tänka att något måste ha lossnat där under toalettringen, kanske sån där lukta-gott-tvål, för jag såg något fladdra. Jag kopplade det också till en mosad limefrukt. När spolningen avtagit visade det sig istället vara en klargrön, fet groda. Den måste ha pressats ut efter att ha legat gömd i mellanrummet där spolvattnet forsar fram. Den låg stilla och såg stor ut – jag skrek.

Så nådde vi sjukilometersstranden och allt var bra igen. Det var nästan helt öde och vågorna smekte långsamt in. Under promenaden tillbaka längs vattenbrynet började solen gå ner – och som den gick ner. Vi hade tänkt skynda tillbaka innan det blev mörkt, men förtrollades så av solnedgången att vi blev tvungna att stanna kvar och följa den hela vägen ner. Sen blev det mörkt och vi fick springa sista biten för att hinna med vår buss tillbaka till stan.