En liten hund rullade ihop sig på stolen bredvid mig medan vi drack vårt chokladsmakande frukostkaffe på Asian Kitchen (Zen var stängt för renovering). En taxi tog oss sedan till busstationen Mien Tay där vi hoppade in i bussen, vilket visade sig vara en fullsatt minibuss, mot Rach Gia. Jag samtalade lite med en vietnamesisk man med öronsnäcka som arbetade i Adeleide och nu förväntansfull skulle hem till sin familj vid kusten. Bussbolaget Mai Linh ägde inte bara matstället vi halvvägs stannade vid, utan anordnade enligt stora reklamskyltar även universitetskurser. Efter sex timmar släpptes vi av och hoppade motvilligt, men utan alternativ, upp bak på varsin taximoto som körde oss till vårt hotell. Vi gick för att köpa vår båtbiljett till Phu Quoc och möttes av demonlika, svarta moln. Vi retirerade till hotelltrappan och drack varsin Tigeröl innan vi gav oss ut i regnet, införskaffade prickiga regnponchos och hittade en liten restaurang vars stolar vi med nöd och näppe kunde klämma oss ner i. Värdinnan hade ett sjå att trycka ner knytnävsstora isbitar i vår öl som vi så fort hon inte tittade pillade ur.
Vi hade fått biljetter till ettbåten så på förmiddagen gick vi till Valentine, ett café som med romantiska medel riktade in sig på kärleksstinna par. Det var rött och rosa och kitschigt så det förslog. Det vietnmesiska kaffet var som vanligt utsökt. Utanför började regnet att falla igen. Vi sprang genom stan och intog våra platser på båten, just framför en stor tv-skärm som visade vietnamesisk buskis. De mest pantominlika sketcherna, gärna kampsportsscener med tokiga ljudeffekter, gick att uppskatta. Efter en timme på den hårda sjön började vi båda två att må illa – inte minst efter att kräkljud började höras en bit ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar