Ulcinj

Bussen slingrade sig söderut genom Montenegro, förbi turisttillhållen Budva och Bar. En mil före den albanska gränsen stannade vi i Ulcinj. Äntligen skulle det väl kunna bli lite ordentligt solbad. Vi checkade in på Stevo Guesthouse, ett gammalt stenhus ett stenkast från stranden. Utanför fönstret tornade en minaret upp sig. Desperata på bad gick vi ner på den fullpackade stranden. Överallt parasoller i blekta färger och svettiga kroppar, tätt inpå varandra. Det såg ut som ett vykort från någon sovjetisk resort på 70-talet. Monenegriskan bredvid svor till på svenska när en skugga föll över henne. Hemvändarna var alltså på plats, man fick vakta sin tunga. Så tog blåsten tag i grannens parasoll och välte det rakt i mitt huvud. Det snurrade ett bra tag.

Vi bodde verkligen mitt i centrum, vändplatsen utanför vårt fönster verkade vara hjärtat av stan. Över en pizza frågade vi servitören hur man tog sig till den "riktiga" stranden, den som bara låg en liten bit utanför stan och skulle vara landets längsta. Jo, det gick en buss dit. Halv sex på morgonen. Av tidiga bussavgångar tog den här priset varför vi nästa förmiddag istället tog en taxi. Det var extremt långgrunt där vi släpptes av, men vi fick äntligen de där soltimmarna vi längtat efter. (Det betyder såklart att vi brände oss.) Vid parkeringen bakom stranden minde ett gammalt, grått hotell om svunna tider. Barrträden doftade Jugoslavien. I taxi tillbaka till Ulcinj ställde vi lite lösa frågor till chauffören om bussarna till Albanien (ni kan ju gissa hur okristligt tidigt de avgick). Efter lite telefonsamtal med nån som kunde "bättre engelska" hade vi plötsligt bestämt att bli upphämtade i taxin kl. 10 nästa dag.

Upptagna av allt krimskrams och ståhej längs promenadstråket som utgick från stranden, och som vi gått upp och ner tills vi kunde det utantill, höll vi på att missa gamla stan. I solnedgången var det såklart vackert, men ganska öde jämfört med vårt hektiska centrum nedanför där flygblad spreds för diskotek och barn sträckte sig efter färggranna leksaker. Alla turister verkade kunna språket. Antagligen var det mest albaner, eller serber. Bara till för något år sedan var ju Serbien och Montenegro samma land. Montenegro kändes lite så, som serbernas egna lilla kustparadis. En djupare analys av den montenegrinska kulturen än så vågade vi oss inte på.

Hemma på Stevo Guesthouse dök vandrarhemstanten upp så fort man rörde sig i huset. Alltid med ett leende, redo att stumt hjälpa till. Någon engelska var det inte tal om. Jag frågade om den utlovade internetuppkopplingen och förstod inte hennes svar. När jag korsade underarmarna och gjorde wrestlingtecknet för D-Generation X sken hon upp och nickade. Datorn var alltså trasig. Vårt rum saknade AC, så natten blev jobbig. Klockan elva annonserade moskén utanför fönstret kvällens sista bön. Det blev strömavbrott, en generator gick igång. Med det kunde diskodunkandet utanför fortsätta medan vi låg kvar och svettades i våra lakan.

Kotor

Kvällen före hade vi vid två tillfällen försäkrat oss om att vi skulle bli skjutsade till sjubussen mot kusten. Så på morgonen låg allt helt stilla i morgonsolen. Ingen dök upp. Med en kvart kvar till avgång hojtade vi på en man på andra sidan gatan. Han fattade direkt vinken och ringde en taxi. Chauffören förstod inte hur bråttom vi hade och segade medan han försökte förhandla fram ett direktpris med taxin till Montenegro. Fyra minuter kvar. Innanför biljettluckan skulle lapp efter lapp stämplas och skrivas för hand. Två svenskar före oss i kön var lika nervösa som vi. Elisabet sprang ut och hindrade bussen från att åka, samtidigt som jag insåg att våra mark inte skulle räcka för betalningen. Ah! Mot alla odds löste det sig. Jag förstår inte riktigt hur. Mest för att Elisabet vägrade att låta bussen åka, tror jag.

Det tog lite tid att återhämta sig, men tid hade vi ju. Åtta timmar, på bussen. Lika många gränsstationer skulle passeras. Bosnien-Kroatien-Bosnien-Montenegro gick den inte helt självklara rutten.

Vi hade medvetet skippat alla turisters gullegris Dubrovnik till förmån för Kotor i Montenegro, piraters favorittillhåll på 1500-talet, gömd längst in i södra Europas djupaste fjord. Stan bestod av kullersten och trånga gränder och smyckades med en försvarsmur som otillgängligt slingrande sig över de omkringliggande bergstopparna. Det blev läge att lära sig skillnaden mellan katolska och ortodoxa kyrkor när de fem som nämndes i guideboken visade sig vara långt ifrån alla. I en tom kyrka flög en förvirrad fladdermus omkring längs golvet. En gammal nunna skrattade gott medan hon förgäves försökte få fatt i den med ett tygstycke. "Humoristico!", utbrast hon under huvudduken.

När solen gått ner föll vi pladask för det gamla hej-jag-kan-lite-svenska-inkastarknepet. Han hade bott några år i Sverige under kriget. Pizzan var oslagbar, på riktigt. Långsamt började dock en viss mättnad för bröd och smält ost att lägga sig.

Alla dessa heta sommardagar utan något badande fick oss att ta bussen till Perast. Cementstranden till trots var simturen under de höga bergsmassiven magnifik. För att få i oss lite ordentlig mat (som t.o.m. innehöll proteiner) lagade vi på eftermiddagen till en pastasås med sojabitarna som vi till vår stora glädje hittat i matbutiken utanför stadsmuren. Sen var det dags att bestiga berget. Det verkade ju vara obligatoriskt vid ett besök i Kotor. Vi trodde vi var smarta som tog oss an det hela strax före solnedgången, och det var vi kanske, men värmen vann lik förbannat över oss. Två tredjedelar upp, om man ska räkna snällt, gav vi upp och drack våra medhavda öl utanför ett litet kapell.

På vandrarhemmet var musiken hög. Vi blev bjudna på sextioprocentig rakija innan det skulle dras vidare till den välaffischerade magdansen. Några irländare, några finnar och några amerikaner hakade. Efter showen var vandrarhemsägaren nöjd över att vi stöttat det lokala underhållningsutbudet och ledde oss vidare till ett utomhusdisco som dock tog inträde så alla vände om. Jag fastnade i en diskussion med finnen som var mäkta stolt över att han kunde säga "Kan jag få en läsk tack?" på svenska. Man kunde nätt och jämt höra vad han sa.

Morgonen efter mötte vi det finska paret på gatan. Killen sade något obegripligt. Jag gissade att han bad om en läsk igen.