Kotor

Kvällen före hade vi vid två tillfällen försäkrat oss om att vi skulle bli skjutsade till sjubussen mot kusten. Så på morgonen låg allt helt stilla i morgonsolen. Ingen dök upp. Med en kvart kvar till avgång hojtade vi på en man på andra sidan gatan. Han fattade direkt vinken och ringde en taxi. Chauffören förstod inte hur bråttom vi hade och segade medan han försökte förhandla fram ett direktpris med taxin till Montenegro. Fyra minuter kvar. Innanför biljettluckan skulle lapp efter lapp stämplas och skrivas för hand. Två svenskar före oss i kön var lika nervösa som vi. Elisabet sprang ut och hindrade bussen från att åka, samtidigt som jag insåg att våra mark inte skulle räcka för betalningen. Ah! Mot alla odds löste det sig. Jag förstår inte riktigt hur. Mest för att Elisabet vägrade att låta bussen åka, tror jag.

Det tog lite tid att återhämta sig, men tid hade vi ju. Åtta timmar, på bussen. Lika många gränsstationer skulle passeras. Bosnien-Kroatien-Bosnien-Montenegro gick den inte helt självklara rutten.

Vi hade medvetet skippat alla turisters gullegris Dubrovnik till förmån för Kotor i Montenegro, piraters favorittillhåll på 1500-talet, gömd längst in i södra Europas djupaste fjord. Stan bestod av kullersten och trånga gränder och smyckades med en försvarsmur som otillgängligt slingrande sig över de omkringliggande bergstopparna. Det blev läge att lära sig skillnaden mellan katolska och ortodoxa kyrkor när de fem som nämndes i guideboken visade sig vara långt ifrån alla. I en tom kyrka flög en förvirrad fladdermus omkring längs golvet. En gammal nunna skrattade gott medan hon förgäves försökte få fatt i den med ett tygstycke. "Humoristico!", utbrast hon under huvudduken.

När solen gått ner föll vi pladask för det gamla hej-jag-kan-lite-svenska-inkastarknepet. Han hade bott några år i Sverige under kriget. Pizzan var oslagbar, på riktigt. Långsamt började dock en viss mättnad för bröd och smält ost att lägga sig.

Alla dessa heta sommardagar utan något badande fick oss att ta bussen till Perast. Cementstranden till trots var simturen under de höga bergsmassiven magnifik. För att få i oss lite ordentlig mat (som t.o.m. innehöll proteiner) lagade vi på eftermiddagen till en pastasås med sojabitarna som vi till vår stora glädje hittat i matbutiken utanför stadsmuren. Sen var det dags att bestiga berget. Det verkade ju vara obligatoriskt vid ett besök i Kotor. Vi trodde vi var smarta som tog oss an det hela strax före solnedgången, och det var vi kanske, men värmen vann lik förbannat över oss. Två tredjedelar upp, om man ska räkna snällt, gav vi upp och drack våra medhavda öl utanför ett litet kapell.

På vandrarhemmet var musiken hög. Vi blev bjudna på sextioprocentig rakija innan det skulle dras vidare till den välaffischerade magdansen. Några irländare, några finnar och några amerikaner hakade. Efter showen var vandrarhemsägaren nöjd över att vi stöttat det lokala underhållningsutbudet och ledde oss vidare till ett utomhusdisco som dock tog inträde så alla vände om. Jag fastnade i en diskussion med finnen som var mäkta stolt över att han kunde säga "Kan jag få en läsk tack?" på svenska. Man kunde nätt och jämt höra vad han sa.

Morgonen efter mötte vi det finska paret på gatan. Killen sade något obegripligt. Jag gissade att han bad om en läsk igen.