Ulcinj

Bussen slingrade sig söderut genom Montenegro, förbi turisttillhållen Budva och Bar. En mil före den albanska gränsen stannade vi i Ulcinj. Äntligen skulle det väl kunna bli lite ordentligt solbad. Vi checkade in på Stevo Guesthouse, ett gammalt stenhus ett stenkast från stranden. Utanför fönstret tornade en minaret upp sig. Desperata på bad gick vi ner på den fullpackade stranden. Överallt parasoller i blekta färger och svettiga kroppar, tätt inpå varandra. Det såg ut som ett vykort från någon sovjetisk resort på 70-talet. Monenegriskan bredvid svor till på svenska när en skugga föll över henne. Hemvändarna var alltså på plats, man fick vakta sin tunga. Så tog blåsten tag i grannens parasoll och välte det rakt i mitt huvud. Det snurrade ett bra tag.

Vi bodde verkligen mitt i centrum, vändplatsen utanför vårt fönster verkade vara hjärtat av stan. Över en pizza frågade vi servitören hur man tog sig till den "riktiga" stranden, den som bara låg en liten bit utanför stan och skulle vara landets längsta. Jo, det gick en buss dit. Halv sex på morgonen. Av tidiga bussavgångar tog den här priset varför vi nästa förmiddag istället tog en taxi. Det var extremt långgrunt där vi släpptes av, men vi fick äntligen de där soltimmarna vi längtat efter. (Det betyder såklart att vi brände oss.) Vid parkeringen bakom stranden minde ett gammalt, grått hotell om svunna tider. Barrträden doftade Jugoslavien. I taxi tillbaka till Ulcinj ställde vi lite lösa frågor till chauffören om bussarna till Albanien (ni kan ju gissa hur okristligt tidigt de avgick). Efter lite telefonsamtal med nån som kunde "bättre engelska" hade vi plötsligt bestämt att bli upphämtade i taxin kl. 10 nästa dag.

Upptagna av allt krimskrams och ståhej längs promenadstråket som utgick från stranden, och som vi gått upp och ner tills vi kunde det utantill, höll vi på att missa gamla stan. I solnedgången var det såklart vackert, men ganska öde jämfört med vårt hektiska centrum nedanför där flygblad spreds för diskotek och barn sträckte sig efter färggranna leksaker. Alla turister verkade kunna språket. Antagligen var det mest albaner, eller serber. Bara till för något år sedan var ju Serbien och Montenegro samma land. Montenegro kändes lite så, som serbernas egna lilla kustparadis. En djupare analys av den montenegrinska kulturen än så vågade vi oss inte på.

Hemma på Stevo Guesthouse dök vandrarhemstanten upp så fort man rörde sig i huset. Alltid med ett leende, redo att stumt hjälpa till. Någon engelska var det inte tal om. Jag frågade om den utlovade internetuppkopplingen och förstod inte hennes svar. När jag korsade underarmarna och gjorde wrestlingtecknet för D-Generation X sken hon upp och nickade. Datorn var alltså trasig. Vårt rum saknade AC, så natten blev jobbig. Klockan elva annonserade moskén utanför fönstret kvällens sista bön. Det blev strömavbrott, en generator gick igång. Med det kunde diskodunkandet utanför fortsätta medan vi låg kvar och svettades i våra lakan.