Tirana

Fem över tio rullade vår lirare till taxichaufför upp, stolt pekande på sin klocka att han kommit exakt på minuten i tid, vilket han ju inte gjort. I grannbyn stannade han till för att köpa en burek, i byn efter det plingade han på en dörr och överlämnade bureken till en kvinna han senare verkade beskriva som sin frisör. Varför inte passa på att göra lite ärenden när man ändå är utomsocknes.

Den albanska gränsen låg bara en timme bort. I kön till gränskontrollen började chauffören plötsligt att fippla med ett helt gäng pass i handskfacket. Hur normalt är det med tio-femton undangömda legetimationer? Vi började misstänka att vi på något sätt skulle smugglas in med falska pass. Men varför? Så skulle vi hastigt och lustigt byta förare och bil, till en vräkig Merca som bara råkade stå i kön bredvid. Det gick undan, och allt bara ett tiotal meter från den albanska gränsen, vilket inte kändes som rätt läge för trixande. Det var väl som upplagt för lurendreji. Till vår förvåning löpte dock allt på bra. Vi fick varsin läsk av vår nya chaufför, blev avsläppta i Shkodër och innan vi knappt hann nudda albansk mark satt vi mot lite växelpengar i en minibuss på väg mot huvudstaden. En polisman vinkade in oss, men nejdå, han ville själv bara ha skjuts.

På vandrarhemmet i Tirana försökte vi träna in att säga tack på albanska. Fa-le-min-de-rit. Ljuden låg verkligen inte rätt i munnen. Efter att jag somnat till slog sig Elisabet i slang med ett übertrevligt schweiziskt par. Tjejen kunde hyfsad svenska efter ett års studier i Säffle, av alla ställen. Efter klockan sex började man kunna röra sig utomhus så vi gick in till huvudtorget Skenderbeg. Jag blev genast förtjust i den lövträdskantade shoppingallén Myslym Shyri och hade svårt att låta bli att prata om att jag framöver skulle vilja "åka ner till Tirana ett par gånger om året". De öppna ytorna och de breda men ganska tomma bilvägarna runt Skanderbegtorget påminde om Havanna. I närheten låg nationalbiblioteket, där jag gick helt bananas med kameran. Det fanns egentligen ingenting att fotografera, men det gjorde det hela så mycket mer intressant i mina ögon. Litet som ett svenskt filialbibliotek, tre besökare, överbelamrat med dagstidningar och kortkataloger. En sån turistattraktion! Vid utgången stoppades vi av en ilsken vakt som ville beslagta vår kamera. En albansk tjej som gick förbi försökte på knackig engelska förklara situationen för oss. Så undrade hon vad vi tyckte om biblioteket och samtalsämnet lämnade det där med kameran. Den lille vakten stod oförstående bredvid och trampade trumpet medan vi pratade på. Så började han fingra på vår kamera igen och i nästa sekund fick vi plötsligt gå därifrån helskinnade. De ointressanta fotografierna räddade!

Många av de lyxiga ambassadvillorna var nu omgjorda till restauranger, så oblygt stegade vi på kvällen in i den f.d. östtyska ambassaden, pratade med ägaren och fick oss inskickat småportioner av alla de sex traditionella rätter på menyn som var vegetariska. Efteråt tog vi en öl på retromysiga Radio Bar i det fräsiga kvarteret Blloku. För att få en fungerande luftkonditionering hade vi tidigare på kvällen tvingats byta rum, varför vi inte längre bodde tillsammans med schweizarna. De skulle vidare dagen efter så när vi kommit hem smög vi i skydd av mörkret in en lapp med en hälsning under deras dörr.

Det enda sättet att överleva hettan var att behärskat röra sig mellan luftkonditionerade fik. Grand Cafe de Paris beskrevs som "Paris på 50-talet". 1890-talet, eller 20-talet, visst, men jag är ledsen, Paris på 50-talet ger mig inga konnotationer. Vi visste med oss att det legendariska kommunisthotellet Dajti slog igen för nåt år sedan, men det hindrade oss inte från att ta lite turistbilder utanför resterna av den övervuxna ingången. Bredvid låg National Arts Gallery. Undangömt bakom, vid en bilparkering och en hög med skräp, stod fem malplacerade statyer från kommunisttiden. En sönderfallande, enarmad Lenin blickade stint ut mot horistonten. Inne på museet var vi de enda besökarna. När hettan avtagit något gick vi lös på grönsaksmarknaden och slängde hemma på vandrarhemmet ihop en fikon-feta-bönsallad. Våra nya tyska rumskamrater var långt ifrån schweizer-trevliga. De drog iväg på ett R'n'B-spektakel medan vi åter igen gick till Radio Bar där vi drack spicy mojitos och åt jordnötter med skal.