Berat

De tusen fönsternas stad! En hel stad klassad som museum. Äntligen kändes det som vi var i det riktiga, lite långsamma och dammiga, Albanien. Det låter säkerligen underligt, men i Tirana slogs jag av hur många kvinnor det fanns. Förklaringen hade antagligen någonting att göra med att kvinnofrekvensen nu plötsligt dalade. De hade väl sökt sin lycka i storstaden. I Berat regerade istället gubbarna. På bänkarna i parken satt de på rad och bubblade, finklädda i hatt och kortärmad skjorta. Det är nåt med gamla kommunistländer och pratsamma människor. De går ofta hand i hand.

Vi bodde på Lorenc Guesthouse, en vacker gammal 1600-talsbyggnad på bergssluttningen med utsikt över floden och den djupa dalgången. En gammal man som kunde lite italienska visade oss upp till porten. Lorenc gick direkt hårt ut, bad oss slå oss ner och bjöd på sylt och egengjord rakija och berättade öppenhjärtigt om sitt liv och leverne. Redan efter någon minut blev samtalet lite väl privat och vi sneglade storögt på varandra medan Lorenc berättade om fnurran på tråden mellan han och hans fru, som inte trivdes på landsbygden (se, min teori verkade stämma!). Över hela uteplatsen växte vindruvor, vid fötterna strök sig huskatten och, lite mer försiktigt, grannkatterna.

På väg in till stan sprang vi ihop med kaliforniskan vi träffat i Kotor. Sen senast hade hon hunnit med att bila i Makedonien. Väl inne i stan ropade någon på oss från andra sidan gatan. Det var Lorenc igen. Han hade hittat några gubbar att prata med. Stans stora attraktion var slottet som högt där uppifrån berget blickade ner på en. I skymningen följde vi den branta vägen dit upp. Bredvid oss gick en sköldpadda som skulle åt samma håll. Så drog ett regnoväder in och disade solnedgången. Tillbaka nere i stan tilltog regnet så vi tog skydd under ett träd. På andra sidan gatan under en markis ropade någon på oss. Vem var det, om inte Lorenc.

Dagen efter var den stora slottsturen. Inte helt oväntat var det varmt. Höns sprätte omkring, utsikten var magnifik. På berget på andra sidan slätten hade ENVER, ditmålat 1968, nu påhittigt ändrats till NEVER. I den gamla kyrkan, omgjord till museum för ikonmålaren Onufri, hakade vi på en japansk turistgrupp i stora hattar och munskydd för lite gratis guidning.

Medan vi på kvällen åt risotto med okra hos Lorenc körde plötsligt orientalisk musik igång, ordentligt ekande mellan husen. Saxofonen och flöjterna verkade fylla varenda utrymme i stan. Lorenc mumlade nåt om "zigernare". Vi följde musiken till en ensam keyboardist och en tom uteservering nere vid floden. Det var en strålande sommarkväll, och dessutom fredag. Vi tog en öl och spelade ett parti yatzi, inga andra turister i sikte. Den stora promenadtimmen, då hettan lagt sig men mörkret ännu inte fallit, pågick för full. Överallt såldes grillade majskolvar och solrosfrön i strut. Vi tog en till öl inne i stan och tyckte att de tre kronorna den kostade var lite väl billigt.