Manila

Världens mest tätbefolkade stad – klart man ska ta och doppa sin fot där. Manila består av 18 städer med 12 miljoner invånare. Lägg där till alla hopväxta förorter och vi är uppe i 25 miljoner. En stor, stor del av dem bor på gatan. Så många att Filippinerna är det enda landet i världen som hemlösemässigt kan mäta sig med USA.

Vi, däremot, skulle bo i en magnifik kolonialvilla i arbetarklasskvarteret Paco hemma hos turistguiden Greg, men det tog två dagar innan vi träffade honom. Istället togs vi emot av hans persiske vän och de fyra hundarna och tre katterna i trädgården. De tre timmarna sömn på flyget var verkligen inte nog, så framme efter sextontimmarsresan slocknade vi direkt, yrade och vaknade av att det irrade omkring en långsvansad mus på golvet. När hon släppts ut tog vi en taxi till Adriatico Street där det vankades spelning på Bar1951. Baren var stängd, trots den annonserade konserten, så vi hamnade på en uteservering där blaskig öl serverades för fem kronor. Vi tog en promenad i mörkret ner till bukten och Roxas Blvd som totalt belamrats av sovande hemlösa. Vi kunde inte bestämma oss för om vi borde gå omkring där eller inte. Mörkret fick stan att påminna om Havanna. Några gator upp sågade en hel hop folk ner grenar över vägen för att sätta upp julbelysning.

Nästa dag började vi i Intramuros och tog oss igenom det oväntat intressanta José Rizal-museet i Fort Santiago. Inte minst det Rizaltidstypiska plommonstopet med kavaj provades. Vi började förstå att Filippinernas historia handlade om två saker – frigörelsen från spanjorerna på 1890-talet och Japans ockupation på 1940-talet. Min fot hade börjat göra allt ondare, den hemmasnickrade diagnosen löd inflammation i senskidan, så efter museet i den neoklassiska San Agustin-kyrkan haltade vi in på Chowking för ris och kangkong och tog sedan en taxi till det ståtliga Manila Hotel. I lobbyn kände jag att en ny fas av mitt liv påbörjades: livet som appletinidrickare! Den smakade förträffligt sött. Bakom våra ryggar fotade sig tjocka hotellgäster framför rejäla Halloweendekorationer medan tonerna från flygeln ekade bland servitriserna i långklänningar med hög silts. Jetlaggen var den grövsta jag varit med om, så istället för att somna i fåtöljerna åkte vi hem för en tupplur. Kvällsaktiviteten innefattade en resa till Cubao Expo norr om stan, vilket visade sig vara stängt, följt av en resa till Saguijo Bar söder om stan, vilken visade sig vara stängd. Just när alla gudar tycktes vara emot oss uppenbarade sig i en korsning, som en hägring, veganrestaurangen Satinka Naturals. Arrabbiatan och rödbetsbollarna (vilket visserligen inte var det jag beställde) smakade ypperligt. En av servitörerna sade sig vara från Götaland och släkting till "Jarl", det kunde man se på hans hår. Hängde inte riktigt med i det resonemanget. Efter tips var vi kunde hitta barer hamnade vi i grindsamhället Greenbelt för fuktiga öl inlindade i servetter.

Till frukost träffade vi så äntligen Greg. Han högg upp några kokosnötter för hundarna att kalasa på. När vi nämnde att vi tänkte åka till Chinatown, världens äldsta, slängde han snabbt ihop ett förslag på rutt åt oss. Vi började i Binondokyrkan med portar uppslagna åt tre håll, rakt ut i den stökiga trafiken. Med min värkande fot bestämmandes takten gick vi långsamt Ongpin Street till Santa Cruzkyrkan och den i cement byggda Quipaokyrkan. Aldrig har vi sett så välbesökta kyrkor. Rutten slutade i San Sebastiankyrkan, helt byggd i järn. Ritad av Gustave Eiffel, dessutom. På väg till Paco för en tupplur fastnade vi bakom paraderande sikher som firade sin gurus födelsedag med utdelning av läsk och vatten. Efter en halvtimme hoppade vi ur taxin för att gå förbi trafikstockningen. Hemma hade vi fått svar från Australiens migrationsverk att vårt samboskap äntligen var betrott. Det hade krävt en hel del mejlande och onödigt mycket oro. I taxin till middagen för att fira fastnade vi åter igen i trafiken. Gregs tidigare varningar hade inte varit överdrivna. I kinesrestaurangen Kong Tiaks stora, upplysta lokaler var det helt tomt på folk, förutom personalen, som såklart var mångtalig. Stämningen påminde om statliga restauranger på Kuba, vilket fick mig att trivas. Menyn var tjock som en Dostojevskijbok, servitörens ögonbryn välskulpturerade och fejkkycklingen i curry inte att leka med.

På väg till till baren Conspiracy Garden Café i Quezon City pratade den äldre taxichauffören på i ett: om hur trafiken blivit så mycket värre sedan staten tagit bort kravet på parkeringsplats för att få köpa en bil, om hur landets riktaste man investerat i hästar och kor i Victoria, om hur han en gång kört två andra svenskar, om hur tyskar söp på arbetstid. På mysiga Conspiracy var vi de enda gästerna, igen. Två artister skulle spela akustiska set. I publiken satt vi, bartendern och den ena artistens gamle far med två hinkar San Miguel framför sig. Han flinade och hälsade, ett par gånger. Varje gång han dödade en mygga ovanför sitt huvud trodde jag han försöka köra igång en stegrande applåd. Både jag och Elisabet hade vid det här laget hittat våra favoritöl: 6,9-procentiga Red Horse Stallion och chokladiga Ceveza Negra.