Melbourne: Ankomsten

Kön till passkontrollen tog nästan två timmar, men inga frågor ställdes, inget baggage behövde visas upp. I ankomsthallen mötte oss Nathan med en stor kram. Det var lördag morgon. Luften var så mycket enklare att andas än den i Filippinerna. På Rae St öppnade Ben dörren, och där var Dave med en tofs i håret. I sista stund hade han kommit på att han inte kunde hämta oss på flygplatsen eftersom han numera kör en minibuss med bara två sittplatser med vilken han extraknäcker i den egna flyttfirman Cheap Arse Moving.

Det var surrealistiskt att gå längs Brunswick St, över fyra år sedan senast. En ny veganrestaurang och en ny veganshop hade öppnat. Den skäggige gubben med skinnbyxor och cowboyhatt stod fortfarande kvar i korsningen till Rose St. Vi åt på Yong Green Food, jag ett lass vegansk phở jag nästan försvann bakom. Hur länge hade jag inte förgäves letat efter det. Alla detaljerna – hälsningsfraserna, inredningen, stämningen – så bekant och ändå så nytt. Hemma vankades det barbecue. Nathan och jag kämpade med grillen, Jules hade gjort gratäng, spett, sallader. Mads hade med sig sin filmskapande man Jean-Philippe. Där var också Pip, den nya trummisen i Winterplan, konstnären Jess och Larissa, nyss hemkommen från två månaders bergsklättring i Europa. Det skrattades åt att jag efter fyra år utanför landet valt att köpa ett sexpack Carlton Draught. Nathan pratade gärna om sin pågående hembränning som enligt Dave varit nästan nästan nästan klar i över en månad. Trevligheten var överväldigande.

På söndagsförmiddagen skulle Winterplan repa, precis utanför vårt rum, med Daves syster Clara på keyboard. Hon var nästan en kopia av Dave, händerna fulla med broschyrer från ett meditationscentrum hon tyckte vi skulle besöka. Så körde de igång Siren song, exakt samma låt som Dave skrev och dagligen fyllde lägenheten med på hög volym när vi bodde tillsammans på Hanover St. I Daves värld gäller det att skynda långsamt. Fast den lät mycket bättre nu, det får man ge honom.

I utbyte mot att vara kattvakt skulle vi bo sju veckor gratis på Drummond St medan Leonee och Alex reste jorden runt. Deras hagelbösseradhus vid den albanska moskén var så djupt att ett rum bara användes för omklädning och ett annat bara som bibliotek. Katten Finn höll sig på avstånd. Vi tog en somrig pint Mountain Goat på Tramway Hotel och diskuterade systemet för nästa veckas obligatoriska delstatsval. Ska man rösta på något annat parti än de allra största måste man rangordna alla de ungefär 99 partier som finns. Vi gick förbi Edinburghs Gardens. Allt kändes fortfarande så overkligt. På Rae St bjöd Ben på hemmagjorda vårrullar och dippsås. När Dave kom hem från en körning slängde vi på Gravity och störde oss på en överspelande George Clooney.

Medan regnet öste ner kollade jag på Pacquiaomatchen. Han knockade Algieri sex gånger och vann stort på poäng. Nu var det fest i Manila kan man tro. Dave körde över våra väskor till Drummond St varefter vi mötte upp Jules, Ben och Pip för att se Interstellar på Cinema Novas billiga måndagar. Dave bjöd på öl, Ben på jordgubbar och nyzeeländsk choklad.

När vi kom hem hade Finn pissat i Elisabets ryggsäck. Vi fattade vem som bestämmer.