Melbourne: Försommar

Vi tog några dagar för att komma tillrätta, låta förkylningar ebba ut, handla basvaror, bekanta oss med Finn. Jag gav mig ut på en löparrunda runt Princes Park, men efter fyra lata veckor tog jag slut snabbt, stapplade fram i väntan på att hitta ut till Lygon St. Hur svårt kan det vara att springa i en cirkel? När jag för andra gången sprang förbi de fyra gubbarna som spelade tennis med träracketar insåg jag att jag måste ha sprungit i en spiral. Stapplandet förvärrades. Träningsvärken höll i sig i fyra dagar.

Inomhus var det så kyligt att vi ångrade att vi inte fyllt resväskorna med raggsockor. Så kom långsamt men bestämt värmen. Vi tog en promenad genom den närbelägna kyrkogården, stans skyskrapor i horisonten. I håligheter i träden satt regnbågslorikiter, på vägen låg två halvmosade blåtungeskinkar. Jag lade mig och läste i gräset på Curtion Square. Bredvid halvsov sig en man igenom Melbourneklassikern Monkey grip.

För nästan fem år såg vi Dick Diver spela på en mörk liten scen i North Fitzroy. De hade precis släppt sin första sjua och fick mig efteråt att inte bara ständigt gå och nynna på riffet till Walk for room utan även att plocka upp F. Scott Fitzgeralds bok från 1934. Mycket hade hunnit hända sedan dess. Nu var de hela stans gullegrisar och skulle fylla The Hi-fi i CBD. Tasmanerna Sean och Jess L, som vi senast träffade i Stockholm i somras, skulle också gå. Innan konserten hann vi med att kika på Jess S:s konstutställning belägen i en nedgång till tågstationen. Jess hade hunnit smita, men Nathan var fortfarande där, som vanligt med något nytt att berätta. Medan vi sög på varsitt glas rödvin berättade han animerat hur han ganska regelvidrigt fått sparken varefter han i vredesmod örfilat sin kollega. Nu mådde han mindre bra och var orolig för att hans karriär som landskapsarkitekt var över.

Det var julpyntat i stan, till synes förgäves eftersom guldstjärnorna uppsatta över gatorna bara försvann i solskenet. Vi tog en öl på Carlton Club med tasmanerna. En kille med försäljarlingo som deras kompis Sara träffat på en Halloweenfest fick inte plats vid vårt bord men blev stående för att stolt presentera sin kompis Saroo som skrivit en bok om hur han hittat sin biologiska mamma i Indiens slum. Nu filmatiserades historien med Nicole Kidman i rollen som mamman och Slumdog Millionaire-killen som Saroo. Häromdagen hade han ringt filmbolaget och insisterat att Russel Crowe och inte Hugh Jackman skulle spela pappan. "Vad tror de att det är – X-men?!" Vi googlade, mycket skeptiska, men jodå, allt de sade verkade förvånansvärt nog stämma.

Dick Diver spelade i stort sett bara nya låtar, vilket var kul, till en början. The Native Cats, Hobartkompisar till Sean och Jess, inledde, följda av Holy Balm från Sydney som lät som ett Ace of Base från -93.

Dave hade fullt upp med sina uppskjutna hemläxor så vi fick hänga i Edinburgh Gardens och äta körsbär, titta på hundar och smutta på Coopers gröna på egen hand. Sydney Rd har väl matmässigt aldrig gjort någon besviken, men på kvällen lyckades vi pricka in den mest osmakliga falafeln någonsin. Runt hörnet låg Howler, en f.d. lagerlokal, nu bar med söder-om-floden-vibbar. Vi trodde vi hamnat fel, innan vi hittade bandrummet och en strålande glad Lauren W. "Att det gått två år sedan vi sågs!", utbrast hon. Vi hade inte sett henne på över fyra. Åren går. Hon var lika härlig som vanligt. Med sig hade hon pojkvännen James, huskompisen Melissa och Anne Hathaway look-a-like-kompisen Rebecca som kallade alla "darling". Shoegazebandet Lowtide med två basister var så bra att jag blev helt tagen på sängen. Rebeccas kille Anton spelade trummor och ville framöver bjuda in oss till sin bar med det tveksamma namnet Hell's kitchen. Huvudbandet Black Cab var generisk body, förutom när de spelade en Suicide-cover och det blev fantastiskt bra och när de tog in en riktig basist och det istället blev dålig funk. Efteråt köade vi en bra stund till Retreat Hotel, vilket när vi väl kom in visade sig vara näst intill tomt. Gänget var på hugget och drog iväg för dans på Yah Yah's medan vi traskade hemåt. Hemma ville Finn så gärna gå ut på bakgården att han ställde sig på bakbenen för att försöka öppna dörren. Jag höll mig vaken en halvtimme extra för att han skulle få som han ville och en stund kunna sitta ute och titta på nattmalarna som cirklade i månljuset.

Mark, som vi bara träffat en gång men hållit kontakt med genom åren, tyckte vi skulle komma till Brunswick där hans kompis Katie hade ett gratisgig. Ökenhettan utomhus var bedövande men på Victoria Hotels uteservering blåste den stora fläkten ut behagliga vattenstänk. Ölen var små, svampburgaren med kålsallad t.o.m. godare än torsdagslunchens tofuröra. Efter att Mark skjutsat hem oss i sin Volvo ville vi se en dykarfilm varför vi slängde på Avgrunden. I slutscenen utbrast Elisabet "Men Andreas!". Jo, den var lite mer övertydlig än jag kom ihåg. Så sugen på att dyka blev man kanske inte heller.