Jakten på den försvunna diamanten: Melbourne: Jul

Vi fick nypa oss i armen för att förstå det, men julen stod tydligen för dörren. Man vill ju helst slippa ett besök på Ikea i julruschen, men när vi förstod att de sålde julmust trotsade vi värmen och hoppade på spårvagnen mot Richmond. Inte helt oväntat stod det blonda svenskar och plockade efter lax i frysdisken. Vi höll snattran för att inte avslöja oss och håvade förutom musten in veganska pepparkakor, glögg med saffranssmak, lingonsylt, knäckebröd, senapssås, lösgodis och snapsflaskor med kummin-, dill- och flädersmak. Punschpralinerna saknades. Lägg däremot där till hemmalagad Janssons frestelse, grönkålssallad, rödkålssallad och brysselkål och julbordet var serverat. Falafel och uppskuren korv fick agera köttbullar och prinskorv.

Vår promenad på julaftonsmorgonen längs Lygon St blev inte så stillsam som vi tänkt oss. Inne på Readings ringlade sig kön ända bort till skivavdelningen och säkerhetsvakterna stod på helspänn medan folk till synes på måfå staplade presentböcker i famnen. För australierna var det ju fortfarande dan före dan. Nathans husvänners fest ställdes i sista stund in så Dave, Jules, Ben och Nathan kom på eftermiddagen hem till oss med famnen full av julklappar. I vanlig ordning presenterade jag Janssonen som The Temptation of Mr. Jansson. Ben gillade att julmusten innehöll humle. Snapsen dracks till sång. Ganska fattig, måhända, när vi insåg att vi bara kunde två snapsvisor. Legendariska Dave Boyle, tillfälligt hemma från sitt journalistjobb i Phnom Penh, kom förbi tillsammans med Hayden. Just när mina trogna solglasögon utan förvarning gick mitt itu kom Elisabet på att vi glömt att dela ut julklapparna till varandra. Jag fick ett par solglasögon och en Casioklocka. Elisabet ett par vattenmelonsörhängen. Vi tog med oss kylväskan med öl och satte oss i rondellen utanför huset. Nathan gjorde sig rolig över att australierna kallar gräsplätter av det slaget för naturremsor. För nyzeeländare heter det ju bara gräs. Jess anslöt. När det blev kallt gick vi in och tittade på Karl-Bertil Jonssons julafton. Julaftnar må vara mysiga i Norden, men inget slår dem i solsken.

Strax efter nio på juldagsmorgonen knackade det på dörren och där stod Maria som efter att ha tillbringat exakt hela julaftonen i luften tagit sig hit från London. Otroligt nog var hon inte det minsta jetlaggad. Jess hade bjudit in oss till sitt julkalas för familjelösa så vi tog gratisspårvagnen till Brunswick där Stella, Damien, Matt, Poppy och några till satt på en filt på husets bakgård och åt majschips och drack rosa champagne. Alla var härliga. Stella var akupunktör, Damien tillverkade robotar, läkaren Matt hyllade acetylsalicylsyra. Nathan dök upp, senare Dave och Jules. Veckan före hade Jim mer eller mindre bjudit in oss till en stor julfest på hemlig adress. Ett år hade det dykt upp 900 personer – i år ville de hålla nere det "till mer hanterliga 400". Vi spekulerade hur många taxibilar vi behövde för att i regnet ta oss till förorten Preston tills vi kom på att alla tio personer fick plats i bagageutrymmet i Daves flyttbil. Festen var som tagen ur filmen Dogs in Space. Dave Boyle och Bridie var där. Jim också, såklart, knappt vaken. Jag skämtade om att han kände alla. Han vände sig om för att hämta "han från Stone Roses", men dök aldrig upp igen.