Melbourne: 63 not out

Cricketen körde igång. På grund av förra veckans dödsfall var allt känslosamt. I efterhand hade förbundet gått in och ändrat matchprotokollet från Phillip Hughes sista match, från utgått skadad till 63 poäng inte ute. Han skulle för alltid vara not out. ("The nation mourns, the cricket stops, but never be in doubt. That somewhere, far above us, he's still 63, not out", som det sades i hyllningsdikten.) Jag blev gråtfärdig under den inledande 63 sekunder långa stående ovationen, gråtfärdig när Dave Warner nådde 63 runs, och gråtfärdig när samma Warner riktade slagträt mot himlen när han nådde en century. Andra speldagen regnade några timmar bort, och det vet man vad det innebär – att matchen inte kommer att hinna spelas klart och därför sluta oavgjort, hur mycket det ena laget än leder. Fyra dagar gånger åtta timmar av meningslöst spel skulle alltså följa. Men dra på trissor när något hände och Nathan Lyon började plocka indiska wickets på löpande band och Australien sista dagen mot alla odds hann vinna. Medierna talade om undret i Adelaide. Och ni gissade rätt – det gjorde mig gråtfärdig.

Vi tyckte oss se att Melbourne kryllar av välmående äldre damer. Under morgonkaffet på Two on Rathdowne satt de i sällskap om sex personer, skrattade och applåderade högt. Vi började planera vårt arbete på dagarna lite bättre och valde ut några fik där vi kunde dricka starkt kaffe och arbeta i någorlunda ro. En dag 1000£ Bend och 2 Pocket i CBD, nästa dag Depot de Pain. I CBD:s hektiska eftermiddagsrusning trängde plötsligt ett "Herregud, svenskarna!" igenom, vilket visade sig komma från Laurens kompis Mish vars maskerad vi en gång för länge sedan gjort succé på som Freddie Mercury och Richie James.

Med konstant spänning i vaderna efter fyra löpturer i veckan kom jag igång med skrivandet på en roman och kände för första gången att det här så småningom faktiskt skulle kunna gå att ro i land. På fredagen hade turen för vår arbetsplats kommit till Joe's Garage i Fitzroy. Bakom bardisken stod en man som jag aldrig sett se ut så mycket som någon som äger ett kafé med biltema som heter Joe's Garage. Ganska kort, kanske italienare, i bakfickan en trasa.

Det var den 13:e december. Vi nynnade på Natten går tunga fjät, hittade en liten kylväska i badrummet, fyllde den med is och öl och lade oss i skuggan i Edinburgh Gardens. Gänget bredvid oss växte och visade sig obehagligt nog vara cirkusfolk som började gå på lina och trixa med rockringar. Deras trebente hund Myrtle levde rövare. Just när vi somnade till en sekund stod hon dreglande över våra ansikten och ville hälsa. Morgonen efter skulle Nathan bila 75 mil till Adelaide för att i några dagar träffa sin bror som skulle flyga över från London för ett bröllop. Elisabet hade några intensiva studiedagar framför sig, och någon måste ju ta hand om katten, men jag bestämde mig för att följa med honom. Vi tog en öl på Newry Hotel för att diskutera igenom det hela, Nathan med världens största skiftnyckel bredvid sig. Han hade nåt projekt på gång. På vägen hem i mörkret kelade vi med en katt. Inget konstigt med det. En bit bort stötte vi på ännu en katt på trottoaren, satte oss på huk och kallade på den. Dess huvud var kanske lite litet, svansen kanske lite stor, men jag fortsatte mitt "kss kss" och fick den att klampa fram till oss tills den några meter ifrån oss visade sig vara ett klätterpungdjur. Välkomna till Australien, Andersson-Edin, sade den.

En halvtimme före avfärd hörde Nathan av sig. Flyget från Dubai var överbokat varför hans bror skulle bli en dag sen. Vi bestämde oss för att skjuta upp vår resa till morgondagen.