Kanske mest för att det var Pips första spelning med Winterplan hade deras manager Jim fixat dem en eftermiddagsspelning på Workers Club, redan klockan tre. Vi stod på listan. Trip-hopiga Togetherapart spelade, baserat på att vi kände alla där till synes utan några vänner i publiken. Winterplanspelningen efteråt satt som en smäck. Mellan två låtar sprang jag till baren och hämtade en whiskey till Dave som gestikulerat till mig från scenen. Bartendern behövde inga instruktioner om hur han ville ha den.
Senare på kvällen på Workers Club skulle det bli en hyllningskonsert till det australiska 90-talsbandet Glide. På affischen stod bl.a. Steve Kilbey nämnd, frontfiguren i The Church, eventuellt landets bästa band någonsin. Eftersom vi höll oss i Winterplans hasor skämtade jag lite om att vi skulle kunna springa ihop med honom backstage. Då hade jag inte räknat in Jim, som ville mer än så. Managern Jim i Hawaiiskjorta, dåliga tänder och örhängen, barndomskompis med Jules syster Bridie, var en riktig lirare med en konstant glappande käft. Som tagen ur en film är det lätt att tro att han bara snackar skit, men oväntat nog visar han sig gång på gång kunna leva upp till en del av allt snack. Vi flinade när han pratade om Steve Kilbey som att de kände varandra väl. Så mitt under vårt samtal om nyfascismens framfart i Sverige försvann han för att plötsligt dyka upp med Steve i hälarna. Jag tappade hakan. Han slog sig ner bredvid mig, ville bjuda på en cigarett och blev sittande och pratade en halvtimme. Trots en svensk ex-flickvän och några års boende på Kocksgatan på Södermalm sträckte sig hans svenska ordförråd till några enstaka ord. Enäggstvillingar, uttalades dock briljant. Han klappade Jim på magen och undrade om han lagt på några kilo.
Efter en vända hem för att mata katten gick vi mot fler konserter på John Curtin Hotel i Carlton, enligt Dave en riktig pub-pub. Inte den enda i den här stan kan man tänka, men det låg nåt i vad han sa. All gratiswhiskey hade släckt Dave, men Nathan, Jules och Ben dök upp. The Ancients, med sin sångare som inte kan ta rena toner, hade liksom så många andra band blivit mycket bättre under de åren som gått sedan vi senast såg dem. Milk Teddy, Leonees bibliotekariekompis, klagade mest på ljudet, men hade en tuff gitarr. Jag var förväntansfull över det återförenade kultbandet Small World Experience från Brisbane, men trots att trummisen gav järnet verkade deras mjuka easy-listening-pop bara göra folk trötta. En efter en försvann publiken ner till baren. Mot slutet var vi bara tio personer kvar, alla sittande på golvet. Till och med den äldre kvinnan som dansat så entusiastiskt den första trekvarten hade lugnat ner sig. Bandet ville inte sluta spela, passerade 70-minutersstrecket. Elisabet var oerhört lättad när det var över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar