Adelaide

Efter en morgonkopp hemmavid drog Nathan och jag iväg på vår långresa mot Adelaide, 75 mil västerut. I Ballarat tog motorvägen slut och vi stannade i hettan för att inhandla kylväska, is och öl. Träden började försvinna, de gigantiska vetefälten tog vid. I Horsham, tjugo mil senare, annonserades det för ett tre år gammalt diskotek. Butiksbiträdena undrade vart vi var på väg. Landskapet blev ännu plattare, två öknar på var sida om vägen. Med jämna mellanrum lade Fordens AC av. På rastplatsen vid gränslinjen till South Australia lyfte en hel flock med vita kakaduor från träden. Byarna började bli så små att de inte märktes, förutom Keith som stoltserade med den antagligen inte särskilt populära attraktionen Jeep-på-en-pinne. Det var svårare än planerat att hitta någonstans att campa, överallt lite för mycket stängsel och för tunt buskage. Precis vid ett återplanteringsområde vid Murrayflodens utlopp drog vi dock en vinstlott och kunde sätta upp vårt tält, spela fem omgångar Monopolkortspel och somna gott under det aldrig så klart lysande Södra korset. Jag pekade på Orions bälte. "Jaha, du menar Kastrullen", svarade Nathan.

Högt gräs och sumpmark gjorde att det gick inte att ta sig ner till flodbanken, och vem vet vilka djur som vilade där. Eller ett djur visste vi. Några kliv neråt backen låg som ett bränt trästycke en stor ödla och lapade sol. Vi hade dryga tio mil kvar och stannade för morgontvätt och bönfrukost på ett 60-talsdesignat fik i Murray Bridge. Vid lunchtid var vi framme i Adelaide och mötte upp Nathans välbeställda lillebror Jeremy, hans flickvän Rosie och deras nyzeeländska vänner Tim och Emma. Vi oroades lite över att det överallt flaggades på halv stång. Inte hade vi väl under våra 24 timmar ute i ingenstans kunnat missa något betydlesefullt? Jodå, tre personer hade visst dött i ett gisslandrama i Sydney. Jeremy ville absolut till Kangaroo Island och vi fick kämpa en del för att få honom att förstå att det inte var en resa man bara gjorde sådär över dan. Istället åkte vi alla ut till Port Adelaide där 30 delfiner bor i kanalerna runt cementfabriken. Det blåste mer än jag någonsin varit med om – vid den långa piren vid Largs Bay flög draksurfare närmare tio meter över vågorna. Inga delfiner syntes till. Knappt några människor heller. Däremot gamla lagerbyggnader och stora, fina sandstenshus.

På kvällen möttes vi alla på den nya innebaren Maybe Mae. Jag var övertygad om att Nathan drev med mig när han sms:ade att ingången var en hemlig dörr en trappa ner vid damtoaletterna. Jag tryckte utan framgång här och var på träpanelen, låtsades som ingenting när folk kom för att gå på toaletten – bry er inte om mig, jag står bara här och smyger utanför damtoaletten – tills någon mer införstådd än jag kom förbi och fick upp bardörren. Paret som skulle gifta sig till helgen var där. Jeremy var högljudd, grimaserande och helt olik Nathan. Han visste inte vad en vegetarian var och undrade vad jag åt istället för kött. Det var ingen idé att försöka förklara. Vi pratade lite rugby istället.

I jazzdimmorna på vandrarhemmets balkong frågade en gäst om det var en anteckningsbok jag satt och läste i. Jodå min vän, det är en anteckningsbok gjord av papper du ser. Den allra senaste modellen.

Nathan sov i bilen på en bakgata, som en tydlig kontrast till det stiliga Hotel Grand Chancellor där hans lillebror tagit in. Mitt vandrarhem skulle kosta $25 för ett sexbäddarsrum, men deras billigaste erbjudande hade plötsligt förvandlats till $27 för ett tolvbäddarsrum. Det är mycket folk det. Klockan fem på natten ringde någons väckarklocka. Klockan sex ringde den igen. Och så igen, tjugo minuter senare. Varje gång länge, länge. Det verkade komma från lun bredvid mig. Jag slog på honom med min kudde. Inget hände. Från andra sidan rummet väste någon "Du skaffar dig inga vänner på det här sättet, mate!". När jag gick upp klockan nio sov han fortfarande, täcket av, strumporna på.

Jag fick dagen för mig själv medan de andra åkte ut till vingårdarna i Adelaide Hills. På marknaden såldes ryska piroger, sådana jag aldrig vågade äta i Ryssland på grund av tveksamheter vad degen egentligen innehöll. Jag hälsade доброе утро till bagaren och fick svar att jodå, det fanns ägg däri, men bara lite, bara två stycken! På promenaden till veganbageriet i Forestville som Jo tipsat om tog jag en tofuröra på Bliss Organic Café vars bord hade namn som Hope, Joy, Peace, Love och Smile. Veganbageriet Cherry Darlings, däremot, var rena himmelriket. På väggen referenser till wrestling, Star Trek och Twin Peaks, bakom disken en kopia av Lasse i örontöjsmycken. Det flöt förbi en konstant ström av gäster: pratsamma gubbar i hängslen, barnfamiljer, damer i magväskor, vitsminkade goter. Redan mätt kunde jag inte låta bli att beställa det stora lasset med glass.

Efter att ha lusläst anslagstavlan vid granatäppelträdet vid den rysk-ortodoxa kyrkan och hunnit med ett kort besök på delstatsbiblioteket meddelade de andra att de var tillbaka från sin vinprovning. Jag mötte dem vid hotellets takpool. De hade fyllnat till rejält och kunde inte sluta att om vartannat göra bomben i poolen och att uppjagat diskutera huruvida deras guide varit rasist eller inte.

Nathans storebror Daniel, urtrevlig och påminnande om Ferreira, hade flugit från Europa över USA och anlände en dag tidigare än alla trodde. För att hinna umgås även med honom stannade vi kvar över dagen. Fler bröllopsgäster anlände, en del trevliga, de flesta grabbiga. Det vankades svensexa, men innan dess ville nyzeeländarna absolut klappa koalor – man skulle ju annars kunna tro att de gjort det förut – så vi åkte alla till Cleland Wildlife Park uppe bland kullarna. Jeremy sprang den sista biten till ingången. Överallt ilade det omring små potoroos, en blandning mellan kängurus och kaniner. Thailändarna bredvid tyckte de såg ut som råttor från New York. Jag fnös, gav dem mat och klappade dem försiktigt på nosen. I kön till koalaklappningen stack mig en geting, enligt Nathan stor som ett finger. I mitt försök att återskapa min kängurubild från 2009 sprang jag i utkanten av parken på världens mest muskulösa röda jättekänguru. Han åt så försiktigt ur min hand med sina stora hästläppar.

Vi campade på samma plats som på ditresan. Denna gången blev omgångarna Monopolkortspel ett femtontal. Morgonen efter körde jag till Coonalpyn. Hela byn låg i skugga från den närmsta gårdens gigantiska spannmålssilor. En timme i vänstertrafik, ändå ett litet framsteg, tänkte jag. Bara en gång råkade jag sätta på vindrutetorkarna istället för blinkersen.