Det var dags att lite smått börja titta på hus att flytta till efter Drummond St. Folk här säger att bostadsmarknaden är så hemsk, men med flera hundra utlagda annonser varje dag är den verkligen inte i närheten av den svenska. Förvisso är vi ganska kräsna. Vi blev inbjudna till en visning i korsningen Nicholson/Johnston, kanske stans bästa läge, dock alldeles för trafikerat, inte minst av spårvagnar. Nyzeeländskan som bodde i rummet ut mot gatan påstod att ljudet inte var särskilt störande. I nästa andetag berättade hon att hon led av sömnlöshet. Kanske var det den som gjorde att hon inte kunde lägga ihop två och två.
Eftersom det var lördag kilade vi efter vår quinoasallad hem till Dave som var uppspelt på att hitta på något. Vi tänkte ta med Maria på en pubrunda, men väl framme vid Standard Hotel höll de precis på att stänga igen. Vi gick till Napier Hotel, som var stängt. Vidare till Workers Club, lika stängt det. Klockan var visserligen efter midnatt, men var det lördag eller inte? Vi hamnade på Bar Open, ett av stans sunkigaste ställen. Maria var begeistrad över hur fint det var med trädgård och ölfat som pallar och utnämnde det till stans bästa pub. Ja, nu hade hon ju inte varit på några fler ställen än.
Solen gassade så vi, Elisabet och Maria i nyinförskaffade matchande hattar, passade på att åka ut till Williamstown Beach, 25 minuter med tåget västerut. På vägen introducerade vi Maria för långa sushirullar. Det är fortfarande ett under att de inte slagit stort i resten av världen. På stranden stod en hund på bakbenen och vinkade i takt med båda frambenen. Några boganer kvackade som ankor efter fnittrande tjejer. När vi fått vår dos av sol promenerade vi in till Williamstown, en av stans äldsta förorter och den gamla hamnen där u-båtarna ligger parkerade i Nevil Shutes roman On the Beach. Vi delade på en stor portion pommes frites i parken vid piren medan tjugo måsar respektfullt tittade på. I en hålighet i ett träd bakom oss tittade ett sömningt klätterpungdjur ut. Elisabet köpte passionsfruktsorbet och hann gå runt hörnet innan den oäten föll ur struten just när vi korsade gatan. Långa i ansiktet kramade vi varandra och kände oss som ledsna femåringar, innan vi tog oss i kragen, gick tillbaka och förklarade situationen i glasskiosken. De bjöd henne på en ny glass. När vi strålande glada korsade samma gata applådera halva uteserveringen på hörnet, vilka sett hela förloppet.
Om ett par dagar skulle vi ut och campa vilket krävde ordentliga instruktioner från den nyblivne campingräven Ben. Vi antecknade noga när han räknade upp att broccoli var bra att ta med, champinjoner dåligt. "Lämna snabbkaffet hemma, här ska kokas riktigt kaffe på turkiskt vis." Alla grönsaker skulle hackas i förväg, kudden lämnas hemma.
Innan vår räd på Aussie Disposal, där vi bl.a. storhandlade sovsäck, gaskök, ficklampa och myggmedel, gick vi på gratisutställningen Bohemian Melbourne på delstatsbiblioteket. Inte minst den utsvävande konstnären Vali Myers, med klart rött hår och Dali-inspirerade ansiktstatueringar, gjorde avtryck. Fem våningar upp vid bibliotekets kupol stod i en monter Ned Kellys rustning från 1880.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar