Melbourne: Rae St

Jules och Ben hade härom dagen lämnat landet varför vi fram till vår Nya Zeeland-resa lämpligt nog kunde passa på att hyra deras rum på Rae St. Rummet var förvånandsvärt stort, med en liten fåtöljgrupp och balkong, över sängen en kvarlämnad hälsning i form av ett utskrivet foto på oss i Hootchy Kootchy-utstyrsel. Vår saknad efter Finn behövde inte hålla i sig länge. Redan efter någon dag kikade en nyfiken Kitch upp bakom träplanket och klättrade över skjultaket in bland kryddodlingarna och chilin på bakgården. Innan vi ens hunnit ge henne vatten hade hon kastat sig på rygg i förtrogenhet. Dave berättade att hon dök upp då och då, men efter vår flytt till huset blev det varje dag, i allt längre sessioner. Vi osade väl kattkärlek, kan man tänka.

Vi blev inbjudna till sex nya husvisningar och erbjöds tre av rummen. Curtin St hade en fin balkong, men ett hus som ingen verkade bry sig om, Smith St ett spännande läge över en vietnamesisk restaurang, men kändes trångt och mörkt. På Barrow St fanns ett musikrum och en vägg med vegankokböcker, men vi kände oss inte redo att flytta ut till Brunswick. Däremot klickade vi så mycket med de boende att jag mejlade dem och i stort sett bad om att få bli vänner. "Vi tar inte rummet – men vi tar gärna dig!" I Clifton Hill hittade vi vårt drömhus: stort, ljust, två ugnar, nektarin- och plommonträd, pool och med fotografen Emma som gick på fyra konsertkvällar i veckan. Konkurrensen var stor. Vi fick komma på en andra intervju, tog med oss veganbakelser, men snubblade på mållinjen. När Emma smått bedrövad ringde med beskedet gjorde hon som vi gjort någon dag före – frågade om vi istället ville bli vänner. Hur det än blir med den saken lär vi ju springa på henne överallt. Med drömhuset ur sikte kunde vi tacka ja till det röda huset på George St, mitt i smeten i Fitzroy.

Dave har en fäbless för zombiefilmer, något jag gärna uppmuntrade. Pip kom förbi för några zombiekvällar: Shaun of the Dead, 28 veckor senare, Pontypool, Rammbock. Efter filmen på fredagen kom Nathan cyklande med Monopolkortspelet i väskan. Jag gjorde en korvstroganoff, "en svensk rätt baserad på en rysk", tyvärr med en övertydlig nötsmak efter en onödigt stor skvätt mandelmjölk. Dagen efter sicksackade vi mellan husvisningar och marknader i Fitzroy och Collingwood. Jag köpte en oanvänd wokpanna för $4, Elisabet ett halsband matchande jackan hon alltid får komplimanger för. Nathan kände genom Jess till en fest ute i Reservoir, en förort som inte får uttalas på samma sätt som vattenmagasinet, så vi tre begav oss dit. Temat var "snyggt hår – hemsk klänning". I vardagsrummet fanns klänningar och peruker för alla att ikläda sig och kameror att fotas med. Nathan bytte kläder en gång i halvtimmen, varje gång fick det oss att bryta ihop av skratt. På baksidan brann en eld. Temahemmafester i Melbourne är det bästa. Vi var hemma halv sex.

På måndagen köpte Elisabet en Vintage Deluxe-cykel på Reid, någon dag senare jag en Café Racer på Papillionaire. Först efteråt insåg vi att de förutom ramen i stort sett var identiskta. För att något förbättra situationen lade vi ett förbud på mig att köpa en svart hjälm. Under veckan satt vi och skrev på Pavlov’s Duck på Smith St. Med veganska pepparmyntkakor vid min sida tuffade romanen sakta framåt. Jag sprang en mil, dagen efter 13km. Vi åt en pastasallad med Nathan i Edinburgh Gardens, övade crawl i Fitzroypoolen. Hemma hos Nathan avbröt vi en session av Monopolkortspel för att hinna hem och möta upp en nyss framkommen Sara och inkvartera henne i husets extrarum. Vi ville testa våra nya cyklar och tog dem längs Merri Creek till Lost & Found i Brunswick. Deras sovjetiska originalaffischer från 60-talet var fina, men 3000kr var väl ändå att ta i. Innan dess mumsade vi i oss varsin bánh mì, vår nya besatthet, i praktiken en vietnamesisk maträtt placerad i en baguette. Eftermiddagsvädret var fint vilket betydde pizza med Nathan och Leonee i Edinburgh Gardens. I solnedgången snubblade ett klätterpungdjur ner från trädet bredvid och rusade över till grannträdet, som om det just vaknat och insett att det kvällen före somnat i fel säng.

Vi hade bokat bord för brunch på Smith & Daughters, veganhimmelriket på Brunswick St. Mexikansk potatisröra, fransk toast, spansk omelett – livet var bra. Dave iklädde sig motvilligt sin sällan använda kostym för kusinbröllop medan vi andra gick på Teeth & Tongue på The Gaso. Clifton Hill-Emma var såklart där och försökte rart nog para ihop oss med en vän som letade hus.

Det var Australiendagen – en glädjens högtid fullspäckad med fest, flaggviftning och grillning. Men så var vädret inget vidare. Lägg därtill till att vi gått från att tycka att dagen är tveksam att fira, till att tycka att den är en sorgens dag. "1788 var ett skitår – skit i Australiendagen", som det stod på affischerna. I stillsamhetens tecken spelade vi ett parti yatzy med Pip i Edinburgh Gardens, beställde jättelass av kinesisk hämtmat från Fu Lu och skrockade till ett avsnitt av Kath & Kim. För första gången letade sig Kitch försiktigt uppför trappan och lade sig tillrätta i vår säng.