Little Waterloo Bay

Eftersom det här mañana-landet är som det är uppskattade jag att vi skulle komma iväg på vår fyradagars campingtur två timmar efter utsatt tid. Vi landade på två och tjugo. Men så åkte vi en dag tidigare än först planerat, så ingen ko var på isen. Elisabet och Maria åkte med Nathan, jag med Jules och Dave. Andy och Ben var redan på väg.

Natten skulle tillbringas i Fish Creek hos Jules moster Jenny – en tuff dam i 70-årsåldern som fortfarande hängde på puben och gick på trancefestivaler. Vi möttes på byns hotellpub där romantikern Andreas föreställt sig att mötas av mörka, inrökta heltäckningsmattor och rynkiga fiskargubbar med pipor. Istället var trevlighetsfaktorn i det upplysta rummet ganska låg och maten smaklös. Jules risotto såg obehagligt smörig ut. Det var tveksamt om byn levde upp till parollen London – Paris – New York – Fish Creek.

Jenny bodde i ett egenbyggt runt hus med vitlöksodlingar och utsikt över en liten bäck där fjärilar svärmade och näbbdjur eventuellt gled omkring. På tomten stod en gammal spårvagn i trä där Jenny bott tills de inkräktande råttarna blivit för många. Några av oss lade beslag på spårvagnens sängar, vi andra slog upp våra tält i trädgården. Dave hade tänkt sova i soffan på verandan, men ångrade sig när en ödla tittade upp mellan kuddarna. I skuggan vid spårvagnstaket satt en jättekrabbspindel. Jenny tog sats och klippte till den med en träplanka, men missade. Någonstans ifrån kunde vi höra det skällande ljudet från en koala.

Omringade av Jennys otaliga vitlöksknippen fick jag under frukosten, vita bönor i tomatsås direkt ur burken, syn på en koala i trädtoppen vid tomtgränsen. Jenny blev inte lika entusiastisk som vi andra. Nathan justerade Daves ryggsäck som plötsligt satt som en smäck. Dave betedde sig som en nyfrälst och kunde inte sluta gå fram och tillbaka av glädje. Nathan gjorde likadant med Elisabets. Så som vi kämpat med den. Plötsligt satt även den som den skulle och Elisabet reagerade likadant som Dave. Vi var således redo för vår mastodontfotvandring på någonstans mellan 12 och 14 kilometer, åkte de sista milen till Wilsons Promontory National Park, åt några sushirullar, och gav oss iväg. Till en början var det mest nerför, men mina 19 kilo på ryggen kändes minst sagt. En liten brun orm låg mitt på vägen, en bit bort en blåtungeskink. Dave gick med kamelkliv och pustade oroande nog allt högre. Halvvägs vek vi in på en sandstig som klättrade uppåt mot några för området karakteristiskt rundade, ansiktsliknande stenbumlingar. Det blev svettigt, men utsikten vacker. Efter dryga tre timmar skymtade vi som en hägring det sagolikt klara vattnet i Waterloo Bay. Nathan kastade sig huvudstupa i, frisbeen plockades fram. Sanden var vit som snö, inte en människa syntes till. Vi matade två måsar med russin, en var tjock och en var smal. Den tjocka måsen norpade allihop. Jag hade flera gånger påpekat att vi för allt i världen måste komma ihåg att stretcha. Självklart fick lättnaden jag kände när vi väl var framme mig att helt glömma bort det. Den sista kilometern till Little Waterloo Bay överröstades vi av svartröda kakaduor som for som projektiler några meter upp. Ju vackrare fågel, desto fulare läte, verkar vara en regel. Efter att ha ätit aldrig så smaklig couscous och pesto och druckit vad som nog får anses vara ganska misslyckat turkiskt kaffe, satte vi oss nere på klipporna för att i romantikens tecken fira in det nya året under en måne skinande som en strålkastare. Elisabet fick friheten att lägga mitt hår. Jag var hänförd över vår nya superficklampa som till och med kunde användas för att peka ut stjärnor på himlen. Året gick från 2014 till 2015, tomtebloss tändes. Eftersom vi var två Andy i sällskapet jobbade vi på våra smeknamn och landade halvnöjda i Ghandi (han) och Sandy (jag). Det fick mig att passande nog att i två dagar gå omkring och nynna på Ulf Lundells Sanna (nyårsafton Åre 1983), en cover av Bruce Springsteens låt Sandy. När vårt medhavda vin tog slut gick vi över till gin blandat med koncentrerad svartvinbärssaft. Just den groggen kommer nog ingen av oss dricka igen.

Vaknande på nyårsdagen insåg jag att jag hade den värsta träningsvärken i hela mitt liv. Benen bar mig näppeligen. Medan de andra gick på en promenad tog jag mig stapplande ner till stranden för en simtur. Vid ett omkullfallet träd satt en svartsvansvallaby med svansen översållad av blinningar och åt blad. Ovanför den försvarade en grå solfjäderstjärt framgångsrikt sitt revir från en honungsfågel. Vi fick för oss att heden vid Waterloo Bay var perfekt habitat för vombater så i skymningen gick vi svenskar dit på vombatjakt. Inga vombater skymtades, överhuvudtaget, däremot gulstjärtade sotkakaduor och fler vallabyer. Vi satte oss och väntade vid ett vattenhål och förvånades när det ur buskaget oväntat nog inte smög fram något pungdjur, utan en svinhjort. Tillbaka vid tälten spelade vi några partier Monopolkortspel medan den lilla ödlan som hela dagen legat på trästocken bredvid oss och slickat på en pastasnäcka med intorkad tomatsås tittade på. För att hålla vikten nere hade vi varit lite för försiktiga med att ta med oss mat. Inne på torrtoaletten hade någon lämnat kvar ett oöppnat paket färdigkokt ris. I ren desperation knyckte vi det, värmde på det och åt det som det var.

Kilometerna hem gick något lättare. Vi tackade gudarna för att den annalkande värmeböljan blev en halv dag sen. Den sista timmen, just vid de långa uppförsbackarna, kom dock värmen obarmhärtigt krypande. Framme vid Norman Beach hoppade vi i vattnet och suckade av välbehag när våra slutkörda ben långsamt började slappna av.