Melbourne: Megan & Cassandra

När vi rullade in i Melbourne efter campingturen började bilfläkten plötsligt blåsa varmluft. Vi vevade ner rutan, men vevade lika snabbt upp den när vi insåg att den omtalade och skräckinjagande värmeböljan var här. Dagen efter pekade allt på att 40°C skulle överstigas, men det kom att stanna vid 38,4. Charlotte hade anlänt från subtropiska Queensland. Hon undrade om det alltid var så här varmt och tog en tur ner till stan. Vi andra stack inte så mycket som näsan utanför dörren. En varmluftsstorm hann tillta – i västra Victoria bröt bränder ut – innan vädret vände och mörka moln skyndade till. Ben och Jules var just hemkomna efter en extra natt i nationalparken, vilket innebar att de hade tvingats vandra hem i hettan. De orkade nätt och jämt komma ner och hälsa. I trädgårdskomposten vällde hundratals maskar ut klumpvis genom vattenkranen när de för att rädda sina liv försökte fly från den totalt överhettade myllan. Vi tjöt av äckel.

Vi behövde visa Maria och Charlotte lite klassiska konsertställen, men i juletid var inte allt öppet. Efter att jag lyssnat in mig på kvällens akter fastnade jag för Astral Skulls som skulle spela på The Tote. Dave, Pip, Nathan och Jess slog följe. Vi hann se två låtar med Possible Humans, fem män med mustascher, vilket var så svängigt att jag deklarerade att resten av banden gärna fick vara skit – jag var redan nöjd med kvällen. Det skulle jag strax få äta upp. När Astral Skulls äntrade scenen gnuggade sig Pip i ögonen och sade, "Men det är ju min gamla huskompis Kurt!". Påläst som jag var kunde jag peka ut hans flickvän i publiken och berätta om hans andra musikprojekt, medan Pip bidrog med information om hur vänligt han betedde sig till vardags. Sen började de experimentella och eländiga noisebanden. Penguin bestod av två män, en med solglasögon, hatt och trombon. Orange var ungefär detsamma, blåsinstrumentet denna gången en saxofon. Trender i Melbournes musikliv ska alltid vara så uppenbara. Mark var där i släptåg med de två svenskarna Angelica och Stefan från Oslo/Sala/Västerås. Under campingen hade Nathan råkat kalla Maria för Megan ett par gånger. Nu fick han bita sig i tungan för sluta kalla Charlotte för Cassandra. Ute föll äntligen regnet.

På söndagen skjutsade oss Dave till Camberwell Market. Genast prutade han till sig en guldfärgad megafon. Eller ursäkta, ett Powerhorn, ska det vara. Batterierna var slut, men försäljaren garanterade att den inte var trasig. Han påpekade det alldeles för många gånger, alltid med betoning på hur mycket han garanterade det. Fyra av de sex batterierna byttes ut. "Jag garanterar att det räcker för att den ska fungera!". I samma stånd hittade jag en låda full med wrestlinggubbar och slog till på en "I spit in the face of people who don’t want to be cool"-Carlito. Dave grubblade som aldrig förr om han inte borde köpa en Clark Gable-staty för ringa 1000kr. Jag fick hålla i honom för att han skulle ta sitt förnuft till fånga. Från Camberwell åkte vi till den ypperliga skulpturparken i Heidelberg, för 120 år sedan hemvist för stans lantliga bohemer, numera fylld av bensinmackar och boganer.

Efter en elvakilometersrunda i joggingspåret kände jag mig nyttig och tog en bärjuice istället för den obligatoriska ölen på Vegie Bar. Pumpapizzan var god, men inte riktigt värd de 45 minuterna vi fick köa för ett bord. När vi tog en jug på Napier Hotel ringde Dave från Sunshine och ville mötas upp. Han hade köpt en slab Peroni häromdagen som brände i kylen. Han tog med sig några hem till oss. På bakgården stannade en liten pungekorre mitt i steget. Några meter nedanför den satt Finn orörlig.

Mark bjöd hem oss till sitt garage i Northcote för en pingisturnering. Stefan hade på grund av sina bolltalanger på en arbetplats tilldelats smeknamnet "Mörk materia". Jag kontrade med att pappa var distriktsmästare i pingis på 50-talet, antog namnet Supernova, och vips var ribban lagd. Direkt satte han mig på plats. Efter otaliga nätservar kunde jag som tur var vända och vinna returmatchen. Den ena bollen efter den andra försvann under arbetsbänken där man inte hur som helst stack in handen i mörkret (det här landets spindlar bör behandlas med respekt). Mark bytte låtar på stereon med sitt armbandsur. Stefan visade sig vara barndomskompis med Etels kille och i ena fåtöljen satt en Berlintyska som kände Anna W:s bästis Chris.

Vi hade till och från talat med Nathan om att åka någonstans, och dagen efter att Maria och Charlotte gjort Great Ocean Road trängde vi ihop oss i Forden och tog M420 mot Phillip Island. Elisabet behövde plugga, men Dave som efter campingturen var en ny man och nu inte kunde få nog av natur följde med. Vandringen runt den vindpinade Cape Woolamai på öns sydöstra ände tog 2,5 timmar. Surfvågorna var höga. På heden fanns en vallaby och en miljard flugor. Störst flugbärare av de alla blev jag, därmed utnämnd till Flugornas herre. Vi avslutade vandringen med ett dopp följt av en pommes i San Remo. På bordet bredvid vårt gjorde en bogan i fotbollströja armhävningar. Tillbaka i stan samlades vi hemma hos Nathan för popcorn och den senaste bröderna Coen-filmen.

Äntligen hade det blivit dags att prova den veganska tapasrestaurangen Smith & Daughters, och tänka sig, den levde upp till upphaussningen. Med New Order från högtalarna, svartklädda donnor till servitriser och uppochnervända kors på väggarna beställde vi räkor, chorizo och krabbkakor. Vore man rik skulle man aldrig gå någon annanstans. Vi spelade ett parti yatzy på Workers Club, testade nya baren Rooks Return och gick sedan till gamla trogna Old Bar. Första bandet lät som Hüsker Dü, resten var inget vidare. Animal Hands bitska sångerska skrek på riktigt boganmanér svordomar till någon hon kände i publiken: "Hörrö Mark, kommer du ihåg när vi knullade?!" Med svansen mellan benen smet vi hem till en Nathan på lyran och lyssnade på vinylskivor.

Bored Nothing kallade till avskedskonsert, men vi valde bort det för Wye Oak på Gasometer Hotel. Inte för att man inte hann med en curry laksa på Noodle Palace innan dess. Lowtide var förband, nu ännu bättre efter att vi hunnit lyssna in oss på deras album, följt av nyzeeländska synthpopen Bachelorette. Gasometer var vackert, nyrenoverat med en mezzaninvåning och indragbart tak ut mot en gigantisk reklamskylt för kött. Borta var tiden när deras anställda emellanåt betalats med annat än pengar. Jenn i Wye Oak var sitt vanligt pratglada jag. När de som sista låt spelade Civilian tårades mina ögon. Utanför fönstret stannade en bil till med Mai bakom ratten och ut hoppade Lauren, Melissa och James.

Söndagar borde hädanefter alltid reserveras för besök på Fitzroypoolen. Följt av samhällsengagerade betala-vad-du-vill-restaurangen Lentil as Anything i det gamla klostret i Abbotsford. Vi åt curryrörorna nere i slänten med Dave, Pip och Nathan. En bit upp satt oväntat nog Maddie Arch med sin ettåriga dotter, identisk mig som blond knodd. Vid solnedgången intog vi våra platser vid utomhusbion för vampyrmockumentären What We Do in the Shadows med Jemaine från Flight of the Conchords. Just när filmen började fylldes himlen av hundratals flygande hundar som just vaknat i den närliggande parken.

Vi tog en kaffe på Rathdowne St, sade hej då till Charlotte och åkte mot stranden i St. Kilda. Redan på spårvagnen hamnade vi bland svenskar, framme fanns de överallt, synliga på långt håll. Det tog inte lång stund innan vi längtade tillbaka till norr om floden. Jag kände ett sting av avund när Maria botaniserade i de mångtaliga kakfönstren på Acland St, men det var happy hour på sorbeten, vilket ingav lite tröst. Vi hann med en pot på klassiska Espy, tom som när på några strandgoter. Hemma skulle Dave precis ta och skjutsa Maria till flygplatsen när hon dubbellkollade sina biljetter och chockartat insåg att flyget redan lyft. Det här med att datum byts vid midnatt. Efter oroliga samtal till flygbolaget fick hon till slut mot en avgift ändå komma på nattens plan med destination Europa.