Wellington, NZ

Tre gånger har jag varit en hårsmån från att missa flyg: S-Bahnstrulet i Berlin, visumtjafset i Darwin och värst, förra årets sömngångartrafik i Nice. Så var tiden kommen för det rekordet att slås.

Det var alldeles för mycket begärt för att ens fråga, men på eget bevåg insisterade Pip på att sova över hos oss så hon kunde gå upp kl. 5 och skjutsa oss till vårt Emiratesflyg mot Auckland. De två tälten vi skulle föra in i landet, eventuellt beströdda av lite australisk jord, behövde deklareras. Det vill säga, jag vågade inte riskera böterna om vi påkoms med dem. Vi skämtade om att det kunde sinka oss så mycket att vi skulle missa vårt anslutande flyg till Wellington. Inte för att vi känner till deklareringsrutinerna, men karantänpolisen, känd från tv, är ju nitisk i den här delen av världen, så mycket har man förstått. Redan vid incheckningen var vårt flyg en halvtimme försenat. Vid gaten utökades det ytterligare en, när vi lyfte var det uppe i två. De tre timmarna vi hade i Auckland var nästan uppätna, men efter att den svenske kaptenen kört in lite tid fanns det ändå en mikroskopisk chans att hinna. Det tog en evighet att parkera planet, fem långa minuter att släppas ut, ytterligare någon för bagageuthämtningen, tio minuter i passkontrollen. Sara försvann i myllret bakom oss. Vår enda kvarvarande chans var att någon av oss tre hann fram för att sticka in en fot i kabinen innan flygplansdörren stängdes. Slirande runt kröken möttes vi av en alldeles för långt slingrande karantänkö. Minuterna till incheckningen stängde var färre än fem. Vi tog ett djupt andetag och började armbåga oss fram, ackompanjerat av tyska tanters allt högre mummlande om vilka vi trodde vi var som trängde oss så uppenbart. Så stod han där, karantänpolisen, och det gick upp för mig att vår välvilja att deklarera var det som skulle fälla oss. I ett sista desperat utfall bedyrade vi i kör att tälten var rentvättade med tvål och vatten (nästan sant), och att nej, det var inte bara någonting vi sa. Vi råkade hela tiden svara lite för ivrigt och lite för högt. Han trodde oss inte, skrev något på våra blanketter, ville få tälten uppackade och avspolade, lyssnade en stund till på vårt svammel, ångrade sig och gav oss klartecken att passera.

Ute vid ankomsthallen hittade vi Jetstardisken – stängd.

Med sänkt mod saktade vi farten och pratade lite med en receptionist, med ännu en, och insåg först då att vårt flyg gick från den grannliggande terminalen. Fartmätaren slog i taket igen. Bussen dit gick inte på ett tag så vi sprang de 850 meterna. I incheckningsdisken stod en blanksvettig Sara, foten klämd i flygplansdörren.

Något förvirrande om vi landat i Nya Zeeland eller i Midgård duckade vi under den gigantiska Gollumstatyn och checkade in på flashpackervandrarhemmet The Dwellington i Thorndon, åt drumsticks med imiterat skinn, fiskgryta och kycklinglaksa på kinesmalaysiska Aunty Mena's och drack en bitig Tuatara APA på Little Beer Quarter. Vindarna mellan skraporna var ljumma.

Solens första strålar klättrade över bergen, smög in genom vårt öppna fönster och lade sig tillrätta på Elisabets huvudkudde. Framåt lunch upprepades det, solstrålarna nu Jules och Ben, skyndande direkt från några veckors camping för att visa oss Wellington. Vi började med utsikten över Cooksundet från Mount Victoria. Det var en fin sommardag, stadsstranden välbesökt. Bara några minuter österut blev det plötsligt vild kust, vid Breaker Bay ett parti nudiststrand där en naken man joggade förbi. De verkar alltid vara överrepresenterade på de där stränderna, de vithåriga männen. På klipporna ovanför sträckte krigsbunkrar från 40-talet upp sina kala hjässor.

Wellington har sedan Sagan om Ringen-hysterin kommit att anta smeknamnet Wellywood. Weta, de som gör specialeffekter till ta mig tusan alla filmer nuförtiden, hade sina lokaler mitt i bostadsförorten Miramar. Några grannar kasserade likt saftsäljande barn in på turismen med utställda campingbord med syltburkar. Jag poserade vid häxmästaren av Angmars rustning innan Ben tog oss runt hörnet, ringde upp sin gamla kompis som jobbade i receptionen och släppte in oss till det heliga rummet där de fem Oscarsstatyetterna stod uppställda bakom vad som såg ut att vara landets mest avancerade lås. Alla titulerade Peter Jackson som Peter. Det var Peter hit och Peter dit. Jag förvånades över att han ännu inte ersatt drottningen på sedlarna. Men det kommer nog.

På väg till bergbanan upp till botaniska trädgården tog vi rygg på en kvinna som högljutt proklamerade för världen: "My hair is the government!". Uppenbart galen, men ändå ganska mäktig.