I Northlands största stad Whangarei bodde vi en bit från centrum, men nära dess vattenfall. Vi förvånades inte över att även denna staden hade ett alldeles eget vattenfall, konstigt vore det annars. Trots ett stenkast från den trafikerade bilvägen mot kusten var det beläget i en pittorisk liten sänka. Vi hade hunnit med några vattenfall den senaste veckan, men det här tog nog priset som det finaste. Stigen till det fortsatte längs en bäck som rann genom skogen, ut över ängarna och in de fem kilometerna mot staden. Efter råkostlunch på Nectar gick Elisabet loss i andrahandsbutikerna. Jag förälskade mig i en brun plasttermos och hamnade i en diskussion med en äldre herre som över VHS-kassetterna ville påpeka hur många kvalitetsprodukter som gick att hitta i butiken. Det var smått otroligt! Plötsligt hade samtalsämnet svängt till hur pianon är digitala och gitarrer analoga, vilket väl i alla fall nästan stämmer. I sista stund lade han undan sin Robert Ludlum-deckare och gick för att köpa ett kassettband med klassisk musik.
Det fanns flera intressanta dykplatser i landet, men nästan alla verkade eniga att den allra bästa var Poor Knights Islands, ett naturreservat några mil ut från ostkusten. När till och med självaste Jacques Cousteau har med den på sin världsomfattande topp 10-lista kan det ju inte vara annat än bra. Vi hämtades upp klockan halv åtta av Chris, en man som alla norr om Auckland verkade känna. I vår enfald trodde vi att han bara skulle skjutsa oss till hamnen i Tutukaka, men Chris gillade att prata, och passa på att prata tänkte han göra. Halvvägs stannade han till på en kiwiplantage för att förklara skillnaden mellan de olika odlingsvarianterna. I bilen satt vi, en brasilianare och skotska Cleo. Alltså inte en enda tysk, vilket fick Chris att ärligt utbrista i ett hurra.
I Tutukaka var det full rulle. Ett oväder hade de senaste två dagarna ställt in alla dykningar varför vi nu var 30 personer som samtidigt skulle ut i den fräsiga motorbåten. Den lilla kanoten vi givit oss iväg på i Filippinerna kändes avlägsen. Rester från ovädret gjorde att vågorna ut till öarna var höga. Kanske främst eftersom det hela tiden viftades med spypåsar gick det inte låta bli att bli illamående, några av oss rejält. Den småsliskige kaptenen, 25+, till skillnad från dykinstruktörerna som snarare var runt 20, blandade in så mycket skämt i säkerhetsinformationen att det tillslut blev omöjligt att förstå vad som var vad. Vår tilldelade instruktör var svensk, gissningsvis överklass. Vi gick ner i grupper om fem. Det mesta kom till oss igen. Det kryllade av frökenfiskar, i en skreva gapade en gul muräna stort. På 18,5 m satte jag mig på huk för att nå 19 jämnt. Flytkraften fungerade bra, men måhända var vi lite bortskämda efter det 29-gradiga filippinovattnet. Under det andra dyket gled en spjutrocka förbi, fler muränor, några stenliknande kindpansrade fiskar. Där emellan tog vi båten in i världens största havsgrotta. Här och var bubblade vattenytan av runda fiskgap när stim av fisk jagade upp räkor som inträngda i ett hörn inte kunde göra annat än låta sig kalasas på. I bilen hem gav vi Chris lillfingret – det sänkta fartyget Rainbow Warrior. Han tog hela handen och höll oförtrutet låda om ämnet under exakt hela resan. Det var fredag så planen hade varit att göra stan osäker men slutkörda drog vi oss tillbaka efter middagen. Vid bordet bredvid lyckades Cleo föra ihop de unga tyskarna med sina blyga rumskompisar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar