Far North, NZ

Nya Zeeland handlar om natur, sade folk, och vi förstod det nu. Med fem nätter kvar i landet ville vi därför lämna städerna och tälta ända in i kaklet. Vi hämtade ut en ny hyrbil, denna gången oroväckande nog med manuell växellåda. Det tog en dryg timme av motorstopp och osande koppling innan jag och de känsliga pedalerna bekantat oss. Sara kunde inte överge civilisationen så länge som vi tänkt oss och hoppade av i Paihia i Bay of Islands. Vi tog en burrito på El Cafe, plockade fram broschyren över de 121 statliga naturvårdscampingplatserna på Nordön och ritade upp en ungefärlig rutt. De kommande dagarna skulle de vidsträckta sandstränderna flyta samman något, alla vackra, ödsliga; tiden stå still och bädda in oss i det böljande landskapet.

Första stoppet blev Matauri Bay. I det brända gräset spelade några barn cricket med squashracketar och tre vedklabbar som wickets. En skällande hund jagade de få bilar som passerade. Vi campade i Puketiskogen inne i landet, påbörjade en nattlig promenad i kauriskogen men slutförde den först dagen efter. Kauriträden är sannerligen spektakulära. Stora, gudalika, tusen år gamla, grenarna så feta att de ser ut att ha drabbats av gigantism. I klykorna fiberliljeaktiga växter som pompomkvastar, som blommor på en solig balkong där man vill krypa upp och låta själen fyllas av grönska och kvällssol. Och samtidigt med ytliga rötter så känsliga att hela deras existens hotas när turisters skitiga vandringskängor för in främmande jord i området. En hel mytologi som står och faller på en kittlande nysning.

Vi åkte genom Kaeo, tillbringade större delen av dagen på stranden i Taupo Bay. Ännu längre norrut svängde vi ut på Karikarihalvön. Knappt några människor syntes längre till. I Whatuwhiwhi verkade bara en person jobba: hon skötte både affären, macken och den angränsande spritbutiken. Ute på udden campade vi vid Maitai Bay. Flickan i familjetältet mittemot som vi först identifierade som den 12-åriga dottern visade sig vara tonårsmamma, bakom dem två förälskade tyskar som såg ut som holländare. Vi skulle bara ner och känna på vattnet men det var så varmt och stranden så fridfull att jag inte kunde låta bli att kvickt se mig om och smita i för ett nakenbad. Förmiddagen efter stannade vi kvar för en förlängd strandsession innan vi gjorde oss redo att ge oss ut på landets allra nordligaste landtunga och dess ände Cape Reinga. Vägen slingrade tio mil, hela tiden längs stora sanddyner på vår vänstra sida, steg, steg ännu mer tills de eviga haven framför oss fläkte ut sin allra blåaste horisont. Ni har kommit till världens ände-känslan var påtaglig. Det var hett. Tyskarna som såg ut som holländare var där. Området var ett av de allra heligste för maori, platsen där själarna tog farväl av världen och flög eller seglade iväg mot det ursprungliga hemmet. På en av de yttersta klipporna stod fortfarande trädet vars rötter fungerade som trappsteg ner och ut mot efterlivet. Utanför fyren kraschade Stilla havet in i Tasmanhvaet.

Av de två campingplatserna i närheten valde vi Spirits Bay. Enligt maorimytologin gjorde själarna något även där, men det gick inte riktigt ihop med vad de gjort borta vid Cape Reinga så vi lade det åt sidan. Våra själar pustade dock ut, vi hade hamnat rätt. Vi parkerade under ett träd, runt oss branta kullar med betande hästar. Platsen hade alla rätt. Vi skulle bara ner och känna på vattnet – ja, ni har hört det förr. Den här gången behöll jag dock mina Novgorod-kallingar på. Vi kaxade oss över att det i campingbroschyren fanns en liten asterisk om att inte glömma insektsmedlet, men efter nudlarna, kikärtscurryn och yatzyomgången var myggen plötsligt överallt. Vi mös tryggt in i tältet, noga med att inte släppa in ett endaste flygfä. Just då kom regnet. Vårt lånade tält hade i stort sett inget yttertält, ett faktum vi aktivt försökt att inte låtsas om. Några timmar höll det ändå tätt innan droppandet blev för mycket. När vi tände ficklamporna höll vi på att sparka bakut när vi i taket upptäckte ett helt täcke av ett 60-tal skräckslagna myggor. Vi övergav slagfältet och somnade gott i bilen. Det jag tolkat som reservpinnar, insåg vi dagen efter, skulle använts för att spänna ut minitaket. Inga isatta pinnar betydde hål för myggen att komma och gå som de ville. De bet oss dock extremt lite, varför jag i efterhand tänker att de nog bara ville fly regnet, stackarna.

Solen var tillbaka och fortfarande fanns en attraktion kvar att besöka – sanddynerna längs Ninety Mile Beach. Lite sand har man väl sett förr, tänkte man, utan att inse att man skulle plockas upp och sättas ner mitt i en böljande öken. Vi hyrde en bodyboard, det är vad man förväntas göra, och kastade oss ut för backarna, ungefär dubbelt som höga som vi trott. Vi gick en kilometer i den omväxlande hårda och mjuka sanden och spande in stranden på avstånd. Jag förväntade mig att när som helst gå rakt in i en hägring eller allra minst ett oxskelett.

Tillbaka på Spirits Bay, förbi två svarta nyazeelandstrandskator som till synes gick och städade strandkanten, hittade vi ett eget litet hörn bland klipporna. Ovanför oss skymtade grottor utanför vilka hästarna och ponnyerna utan att titta upp ostört betade. Som en underbar kontrast till paradiset läste Elisabet Stig Dagerman, där ödlorna är uppsvällda och de infekterade såren inte vill läka. Vi åt vår sista pasta och skyndade ner till solnedgången, till början en brand bakom bergen över ett babyblått hav och Barbierosa moln. När glöden falnat vaknade plötsligt den andra halvan av himlen. Vi gapade av häpnad. De röda och rosa färgerna ändrades för varje minut som gick, tre sorters moln svävade sida vid sida. Vid vattenbrynet hade de två nyazeelandstrandskatorna kört in sina långa röda näbbar i fjäderskruden och somnat. Vad än maorisjälarna gjorde där på stranden, gjorde de det under de där tjugo minuterna.