Napier, NZ

Morgonen efter att vi dragit ner projektorduken och med katten Knarrande Lagårdsdörr i knät tittat på den nyzeeländska klassikern Goodbye Pork Pie från -81, som väntat med den svenska titeln Med snuten i backspegeln, och lika väntat med en ständigt underliggande buskiston, blev det för ont om tid för att hinna klappa grannens alpackor innan bilturen tillbaka till Wellington. Jules skulle med flyget till Melbourne, men innan dess besökte vi allihop Te Papa, omtalat som landets bästa museum. Första anhalten, den levande second hand-butiken, talade direkt till mitt 70-talshjärta, men okej då, utställningen om polynesier i Nya Zeeland var måhända mer givande. Sisådär hundra gånger. I en tank en trappa ner låg en sex meter lång kolossbläckfisk med fotbollsstora ögon och krokförsedda tentakler. Vi slurpade i oss varsin curry laksa på Cuba St, skjutsade Jules till flygplatsen och checkade in på Waterloo Hotel, femstjärnigt när det begav sig, vilket var ett tag sen. Ute blåste en vind som skulle ha genererat utegångsförbud i vilken annan stad som helst.

Dagen efter påbörjades äventyret Tre veganer åker bil genom Nordön. Vi hämtade ut vår Toyota Corolla för sex dagar och gav oss ut på SH 1:an, vår bästa vän termosen vi fått låna av Ben. Redan efter en halvtimme blev det kaffepaus. Det var inga problem att hitta fina utsiktsplatser. Palmerston North har av John Cleese beskrivits som droppen som får en att vilja ta livet av sig. Min falafel i deras galleria smakade dock fint. Efter 32 mil hade vi sneddat från väst- till östkusten och var framme i Napier. Temperaturen hade stigit till närmare de trettio. Det sades inte finnas några badstränder i staden, vilket vi inte låtsades höra, hela Hawke Bay bredde ju ut sig framför oss. Ett dopp var omöjligt att stå emot. Efter att större delen av Napier raserats i den stora jordbävningen 1931 – lämpligt nog under en period med lite arkitektonisk smak – hade staden återuppbyggts i art déco-stil. Var och varannan byggnad var som tagen ur en F. Scott Fitzgerald-roman. Vi tog något svalkande på lyxiga Emporium, varför inte en Old Cuban. Med den oöppnade menyn i handen gissade jag rätt att någon av sidorna skulle innehålla ett Hemingwaycitat. Det var den typen av ställe. Vi återvände till vårt boende på Art House, nu svärmande av 19-åriga tyskar uppspelta över morgondagens kvällserbjudande om gratis pasta.