Det var ett 30-tal mil att köra så vi kom iväg tidigt, stannade i Kaitaia för mackor, pommes, riktigt kaffe och riktiga eluttag. Vi fick fortsätta in i landet ända till Kaikohe innan vi kunde svänga av ut mot västkusten. På bilstereon snurrade avsnitt efter avsnitt av poddsändningen Serial, men vi blev inte kloka på den. I Omapere återvände havet för en stund innan Waipouaskogen tog över och trädgrenarna började hängde allt längre in över körbanan. Det allra största kauriträdet stod där, Tane Mahuta, skogsguden själv, 51 meter högt.
Dagens utvalda campingplats låg mitt inne i skogen bredvid en utstakad skogspromenad, var och varannat träd ett kauri. Betydligt fler än var och varannan av campinggästerna var tyskar. Vår gissning var att
alla var tyskar, förutom de två senkomna dyksyntharna. I mörkret ropade de efter mig: "Du tappade din...Zahnbürste". Jag förstod att de kände sig precis som vi, nyanlända i ett tysktalande skogsrike.
Något vaknade i oss när vi i gästboken läste att en turist förra veckan sett en kivi klockan två på natten. Vilda kivier ser man bara inte. Skulle vi någonsin vara med om det fanns vår lilla, lilla chans här. Vana vid att lägga oss tidigt tvingade vi att hålla oss uppe till elva, virade röd cellofan om våra ficklampor och följde stigen ut i mörkret. Några tyskar smög liksom vi omkring. Att skogen var skyddad innebar att man inte fick avvika från spången. Tjugo minuter in tyckte vi oss bestämt höra kivisteg, helt baserat på hur den vita kivin betett sig i mörkerrummet i Wairarapa. Alla tyskar gick vidare men vi blev sittande, medvetna att kiviernas revirtänkande antagligen gjorde att de höll sig på avstånd från varandra. Stegen kom närmare, men inte nära nog för våra röda ljuskäglor. De dog ut, återvände en bit bort. Det kunde inte vara en vanlig fågel, stegen var för tunga, kunde inte vara ett klätterpungdjur, ljuden för regelbundna. Det var lite tacksamt att man bara behövde spana i marknivå – kivin kan inte bara inte flyga, utav alla flygoförmögna fåglar är den dessutom den allra mest flygoförmögna – men träden stod för tätt, bladen var för mångtaliga, skuggorna för breda. När en buske rasslade till, åter igen någorlunda i närheten, rusade en adrenalinkick rakt upp i skallen på mig. Men det var inte nog, allt som syntes var kvistarnas spöklika skuggor. Det gick ytterligare en halvtimme innan stegen återvände i vår riktning. Och sen kom den plötsligt gående, den lilla hårbollen till fågel, helt oberörd av oss och våra ljusstrålar. Den pickade ihärdigt i marken några meter bort, strövade omkring i fem-sex minuter och letade efter mat innan den försvann tillbaka in i de mörka buskagen. Två tyskar hade storögt smugit upp bakom våra ryggar, lika imponerade över vad de sett som över vår 80 lumen-superficklampa.
Vi lämnade hyrbilen i Whangarei, bredde våra mackor vid floden och köpte några begagnade souvenirskedar. Tanten i kassan hade hört en kivi en gång, det var det närmsta hon kommit. Vi tog bussen till Auckland, hukande bland allt folk, redan längtande ut i vildmarken igen. Sunflower var stängt så vi tog en promenad längs vrålåken i Viaduct Harbour och Wynyard Quarter. När vi försökte göra en topplista över allt vi sett i landet räckte fingrarna inte till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar