Några kilometer norr om Thames, just där den regnskogstäta Coromandelhalvöns västra kust börjar, hyrde vi en stuga i Andrew och Daves grönsaksprunkande trädgård. Över välkomstkaffet gick både hunden Tazmin och hennes pipleksak på högvarv. Dave var till utseende och manér skrämmande lik Bill Murray. Eftersom han var amerikan hade vi eventuellt att göra med en halvbror. Osäker på om det var rätt sak att säga undrade jag om det penisformade tornet en bit bort verkligen var en fyr. De skrattade gott – deras smeknamn på det var Penisen. Men nej, det var ett krigsmonument. I ett stelare sammanhang hade det säkert varit okänsligt att skämta om det. I vårt lilla kök blandade vi till en sallad med oliver och gårdagkvällens grillade majskolvar. Äntligen hade vi hittat ett riktigt gott nyzeeländskt öl, Founders 1981, att dricka till. När vi lämnade den lilla idyllen morgonen efter hade Dave knutit en vikt bandana runt huvudet. Jag kan svära att även Bill Murray bär bandana om mornarna.
Kustvägen norrut var rejält slingrig. Den rekommenderade hastigheten i några av kurvorna var så låg som 15km/h. Många av vägarna i landet har relativt fri hastighet. Det vill säga, "kör så snabbt du vill, men du fattar väl att det inte går att köra speciellt fort". Man kan gissa att det är det som får turister som blint försöker hålla maxhastigheten att krascha. Vi stannade på några utkiksplatser. Nedanför oss böljade landskapet, ute i Haurakigolfen små, uppoppande öar. I Coromandel Town var det lördagslunk. Jag snubblade på en trottoarkant och fick från en nervevad bilruta höra ett tjut av hånskratt. Vi lunchade på hippiestället Driving Creek Café, en plats så fridfull att till och med de lekande barnen stökade behagligt mycket, emellanåt pausande för att undervisa sina föräldrar om kivifågelns beteenden. Under efterrättens veganmilkshake förlorade jag under en stund kontakten med Elisabet och Sara när de försvann iväg i en njutningsdimma.
Efter tips från både Nathan och Andrew svängde vi av från huvudvägen till New Chums Beach. Det var lördag och långhelg, vilket märktes. Promenaden från parkeringen - utlovad som "halva nöjet" - var en halvtimme över stenbumlingar och fallna trädstammar. Vi unnade oss två rejäla dopp och en slummer på stranden. Det var inte topp fem, men väl topp tio av de bästa stränder jag sett. Klockan hade tickat på så vi begav oss direkt till vår obemannade campingplats, sex kilometer på grusvägar rakt ut i skogen, vackert belägen vid det övergivna gruvsamhället Broken Hills. Allt som fanns kvar från guldvaskarhysterin och malmbrytningen från 100 år sedan var upptrampade stigar, några husgrunder och otaliga, mörka gruvgångar. Kvällspromenaden tog oss till en fängelsehåla, uthackad tio meter rakt in i berget. Vi vågade inte gå in.
Broken Hills var ett kortlivat försök till samhälle. Antagligen tog allt slut för att gruvorna sinade, men i min skalle dog byn istället ut när arbetarnas hackor i berggrundens mörker stötte på något som slumrat i tusen år. Förmiddagens promenad var lång och varm och gick uppför ett berg, överallt små, små spår av vad som en gång varit. Finalen var en 500 meter lång tunnel, den enda i området av myndigheterna bedömd säker för besökare. I det våta taket mellan träbjälkarna hängde som främmande stjärnbilder formationer av gröna lysmaskar. Tillbaka vid promenadens början var jag tvungen att hoppa i floden i bara kallingarna. Som Nathan säger: om du någonsin funderar på att bada – gör det. Ingen har någonsin ångrat sig.
En av de vackraste platserna på halvön skulle vara Cathedral Cove utanför Hahei. Liksom gårdagen var det en strålande fin sommardag, 28 grader i skuggan. Från parkeringen krävdes en liten busstur och en halvtimmes promenad, förbi tre turistbroschyrperfekta vikar innan den fjärde och finaste av dem alla bredde ut sig med sitt katedralliknande stenvalv.
Från Coromandelhalvön sades det ta två timmar till Auckland. För oss tog det fem. Alla stadsbor skulle på söndagkvällen såklart hem efter sin långhelg ute i naturen. Redan nio mil från Auckland började köerna. Från baksätet två bilar framför oss tittade en glad hund ut genom rutan. Varje gång vi passerade kohagar skrämde den slag på de sävligt betande kossorna. Medan vi lyssnade på den mastodontlånga historiepoddsändning om Münsterupproret i 1500-talets Tyskland färgades himlen orange, sedan röd och lila, för att så småningom bli svart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar