Auckland, NZ

I nattens mörker susade vi upp och ner i centrala Auckland, lämnade av Sara väster om stan och parkerade bilen i villaområdet i Grey Lynn där vi hyrt en stuga i flygvärdinnan Jeffs trädgård. Han hade haft en vild helg i Melbourne – minnet svek honom hur gårdagen slutat – gått och lagt sig tidigt men lämnat lyset på för oss. Det var inte mycket till utrymme, men sängen var bred, inredningen hotellik. I drivor låg toalettartiklar i miniformat: små flaskor med schampo, badtvål, rakskum. På toaletten inne i huset, knappt större än stugan, en hel hylla med luftfräschare, kylen upptagen av hudsalvor. Taxfree-sprit i mängd, alla fortfarande i skyddsnät, på golvet en halvt uppackad resväska, den till synes oanvända spisen belamrad med prylar och viktminskningspulver. Jeff levde sannerligen flygvärdinnelivet. Vår hyrbil skulle lämnas tillbaka klockan nio på morgonen, tänkte vi. Vi vaknade kvart över. 9:50 var den ur våra händer, tydligen bara elva minuter försent, vilket ingen som tur var höjer på ögonbrynen för i den grovhuggna motor- och skit under naglarna-branschen. Jag hisnade av tanken att jag den senaste veckan kört 140 mil, säkert mer än de senaste tio åren sammantaget. Undertryckande mina storhetsvansinnestankar att jag var Ayrton Senna återfödd, firade vi med hummusbeigel- och müslifrukost på Remedy, mittemot Civic Theatre.

Vår tid i Auckland skulle mest läggas på plugg så större delen av dagen tillbringades på det välbesökta stadsbiblioteket. Inskjutet en lunch på veganska Sunflower, utlovat thai men gissningsvis kinesiskt, med en meny på – håll i hatten – 81 rätter! De knallgula väggarna till trots skulle den krispiga kycklingen få oss att återvända (snarare det än det på storbildsteven evighetsupprepande låtsasnyhetsinslaget där två reportrar testar att vika dumplings i restaurangköket). En bit upp för backen stod Sky Tower, det ordentligt höga tornet byggt så sent som på 90-talet. Jag gillar tanken att en stad gemensamt bygger något magnifikt utan att det är efterkrigstid, men fan trot om inte ett casino var inblandat i byggnationen, vilket genast gjorde det hela mindre roligt. Dessutom kommer det långt ifrån sin rätt i en höghusmiljö i en stad byggd på vulkanslänter.

Jeff hade opererat bort någon liten skavank i ansiktet och oroade sig å det grövsta över sitt nu påstått monstruösa utseende. Han berättade också att stans djurpark bara låg en liten bit bort och att man när vinden låg på åt rätt håll kunde höra lejonen ryta och aporna tjattra. Jag hittade ingen ursäkt till att inte ge mig ut på en joggingtur och tog sikte på parken i Western Springs, totalt belamrad med fåglar. À la Apornas Planet kände jag mig som besökare i en annan dimension där fåglar styrde världen. Änder, gäss och svanar upptog varenda meter, men ignorerade mig för det mesta. Värre var det med de klarblå purpurhönorna. Två gånger följde de uppretat och jagande efter mig längs promenadstråket. Mot kvällen tog vi bussen till K Road där klädbutiker säljande 90-talskläder, den fula delen av 90-talet, låg på rad. Vi hade bestämt träff med Genevieve som vi senast sett i Stockholm 2008. Då drack vi glögg och julpyntade lägenheten i Bandhagen – nu tog vi en het curry, ett glas öl på Wine Cellar och spanade in det ikoniska nakenplakatet Vegas girl från 60-talet. Om några veckor skulle hon flytta till Melbourne. Jag blir lika glad varje gång de bra människorna i världen kommer till samma insikt som vi om hur fin den där staden är.

Pip hade framgångsrikt sålt in oss på att besöka Rangitoto, den närmsta ön öster om Auckland, bara 25 minuters båtresa bort. Så sent som på 1400-talet, mitt framför ögonen på maoribefolkningen, uppstod ön under ett vulkanutbrott under vattenytan. Hela ön bestod alltså av stelnad lava, svart, vilket suger till sig värmen från solens strålar, och som även på nära håll mer såg ut som en nyskördad småländsk potatisåker än exploderad sten från jordens inre. Under promenaden till vulkankratern bland de nyzeeländska julträden gjorde vi en avstickare till grottor formade av den nedfallande lavan, ingångarna svärmande med getingar. Väl på toppen med utsikt över hela storstaden och dess 40-tal vulkantoppar förstod till och med jag att vår medhavda sushi inte upphörde att kommenteras av de högljudda fransmännen bredvid oss. Några glasögonfåglar, vars ringar runt ögonen fick dem att se ut som japanska seriefigurer och gjorde dem så söta att vi spekulerade i att evolutionen gjort dem sådana för att de enklare skulle kunna tigga mat, lyckades fräckt nog norpa en tofubit. Vi gick runt halva ön till McKenzie Bay och tog ett dopp på den svarta sandstranden. Tillbaka i stan hämtade vi vår packning och hoppade på bussen norrut.