Från kusten var det 15 mil upp till inlandets vulkanplatå där landets största sjö Taupo bredde ut sig. Timmertransporterna passerade tätt. Det skyltades inte direkt om det, men här och var i skogarna fanns termalkällor med kokande hett vatten, uppvärmt på grund av det ovanligt tunna lagret ner till jordens magma. Det fanns historier om turister som skållats till döds i området. Våra teorier om hur det hade gått till var mångtaliga. I Taupo hade Ben tipsat oss om att följa Spa Road till dess ödsliga ände där en rykande varm källa skulle rinna ut i Waikatofloden. Det lät på beskrivningen som att vi skulle få platsen för oss själva, men riktigt så väl var det inte. Vid de folktomma fallen och vattensamlingarna var det för varmt för att mer än doppa foten, varför vi behövde ta oss ner till flodmynningen för att temperaturen skulle nå en perfekt nivå. Så fort det blev lite för hett liggkröp vi en meter ut för att fånga de svalkande strömmarna. Sen in i det bedövande vattnet igen. Det gick ett par timmar. Jag hade kunnat ligga där ett par till.
I Taupo fanns även Huka Falls, ett forsande niometersfall i turkosa poolfärger. Det skakade vi hand på. Vid sjöns södra strand låg byn Turangi, världens öringhuvudstad, inte uttalat som man tror, utan snarare som den kapitalistiska skurkrasen i Star Trek. Kvinnan på turistbyrån gjorde tre saker samtidigt och vips så hade hon bokat in oss i en stuga i Tongariro National Park. "Imorgon hissar jag den svenska flaggan!", lovade hon. Vi åkte in mellan bergen mot de tre supervulkanerna i området, den mest fotogeniska Mount Ngauruhoe, Domedagsberget i Sagan om Ringen-filmerna. Mitt ute på heden låg Chateau Tongariro, ett gigantiskt hotell från 20-talet som bar tydliga likheter med Overlook Hotel i The Shining. Det fanns några vattenfall i närheten, det närmsta Tawhai Falls. Morgonen efter, efter en kall natt i vår väldigt lilla stuga, gjorde vi den längre promenaden till Taranaki Falls. Vandringen gick i stort sett över Mordors slätter, många av platserna vi passerade tydligen använda i Sagan om Ringen-filmerna. I den porlande bäcken tvagade Galadriel sina fötter, i den framsipprande källan släckte Legolas sin törst, i den trånga klyftan bröt Frodo sitt lembasbröd. Domedagsberget låg framför oss, kratern insvept i dimma. Vulkanen syntes bättre från bilvägen på väg därifrån. Från en skreva i dess ena sida steg, som ett sommarmoln på farligt låga villovägar, hotfull vit rök. När vi passerade turistbyrån i Turangi vajade den svenska flaggan.
Vi fortsatte norrut och anlände till den ständigt svaveldoftande turisthuben Rotorua, aldrig så nära jordens glödande innandöme. Det fanns några maoribyar i området, men över en kaffe på Fat Dog kom vi fram till att det kändes olustigt att betala inträde till folks hem. Istället tog vi en promenad runt Goverment Gardens längs Rotoruasjön där sothönor och svarta svanar levde gott. Doften av ruttna ägg blev allt värre, Saras illamående likaså. Förföljd av en social trutunge missade jag varningsskyltarna och stod plötsligt på skorpan bland de rykande varma källorna. En förbipasserande kvinna ropade oroligt att marken jag stod på när som helst kunde försvinna under mina fötter. Det här med att turister skållats till döds.
Som alltid i Nya Zeeland låg i närheten lagerlokalsmatbutiken Pak 'n Save, affären vi besökt så gott som dagligen och som ofta avslutades med det något störiga alkoholinköpsmomentet. Legitimation räckte inte utan pass krävdes, av alla i sällskapet. Födelsedatumen skulle sedan antecknas och godkännas av tillkallad överställd personal. För att slippa uppståndelsen när det var dags att betala för våra blygsamma sexpack öl valde två av oss att nervöst stryka omkring vid utgången medan den tredje skickades fram till kassan. Varje gång kände jag mig lika skyldig.
Vår campingplats precis i utkanten av stan hade tre pooler, två av dem naturligt uppvärmda av den vulkaniska aktiviteten under oss. Strax efter att vi med utdragna läten sjunkit ner i den varmaste av dem började solen sakta försvinna bakom bergen.
Elisabet och jag kom fram till att vi ändå ville besöka något storslaget och åkte till den största attraktionen Te Puia, en termalpark med 500 heta källor. Det luktade som väntat riktigt jävla illa. Det råkade vara Waitangidagen, i princip Nya Zeelands nationaldag, årsdagen för undertecknandet av britternas och ett antal maoristammars överenskommelse om samexistens. Vår guide Czenamin, med just den stavningen, skulle till lunch kila över till byn Whakarewarewa på andra sidan staketet och kalasa på de dignande smörgåsborden. De tjocka amerikanerna, som skrattade så onaturligt högt åt hennes rutinartade skämt, tog vid de kokande lerpoolerna själva över showen och brassade på med ett "Jaså leran här gör en ung – du fyller kanske 120 till hösten Czenamin?". När gejsrarna körde igång att spruta, den största skickande vatten 30 meter upp, drog vi en lättnadens suck att sexanspelningarna uteblev.
Från Rotorua var det måhända en liten omväg till Tauranga, men eftersom det är Pips hemstad var vi tvungna att ta oss dit. Infarten var evighetslång, blåsten ihållande. Vi åt lunchwraps nere vid bukten omringade av förväntansfulla måsar. Från en pub sjöng en trubadur Simon & Garfunkel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar