Wairarapa, NZ

De slingrande vägarna över bergen tog oss de åtta milen till Bens hemstad Carterton, påskliljornas huvudstad. Bens släkt var snickare, något jag felaktigt inte kopplat ihop med något välbestånd. Möbelfirman hade startats av gammelgammelfarfarn. I butikens visningsrum hade ett sidorum inretts till museum med släktklenoder, rostiga sågar och svartvita fotografier. Föräldrarna bodde i en grandios trävilla, trädgården stor som en cricketplan, lämpligt nog befolkat av ett miniatyrcricketlag. Tidigare på dagen hade pappa King skjutit en kanin från vardagsrumsfönstret – gammelhunden Pippi hade ätit upp den. Nu låg hon och däste i sin korg.

På vår topp-3-lista över platser vi absolut ville besöka på Nya Zeeland fanns Martinborough, den obetydliga staden i Wairarapa där en liten Nathan en gång växt upp, dragit sina första halsbloss och sladdat med sin första BMX. Vi åkte förbi hans pappas hus och knäppte lite kort. Efter att kollat på en nyzeeländsk film för mycket där hagelbössor inte tvekas att håvas fram mot inkräktare avstod vi barnsligt nog från att knacka på dörren. Turen fortsatte till Cape Palliser, nordöns sydligaste punkt, där en koloni med ett femtiotal pälssälar sov middag på de vassa klipporna. Närmande oss den rödvita fyren såg vi att den var i färd med att målas om, ett yrke som mångsysslaren Ben var väl bekant med efter flera säsonger i fyrmålarbranschen. Vi klättrade de 250 trappstegen till dess bas, och jodå, Ben inte bara kände den ene målaren, samme målare var dessutom iklädd Bens gamla namnprydda overall. En bit österut bland det bleka gräset och de låga buskarna doppade vi oss i vattenfall som rann ner från dalgången och bildade en liten bäck. På kvällen åt vi i den schweiziska alpstugan till bageri som tre timmar i veckan förvandlades till en pizzeria. Trots dess läge mitt ut i ingenstans verkade hela trakten vara där.

Inga dagar med Jules och Ben voro kompletta utan lite camping. Vädret skulle dock inte bli det bästa så vi lämnade tälten hemma och satte kompassen mot den statsägda ödestugan Roaring Stag i Tararua National Park. Vi provianterade och lunchade i Masterton. Utanför endollarsushistället vakade gängmedlemmar från Black Power. Vandringen i nationalparken var sju kilometer där den första halva gick längs en stenig bäck och över långa repbroar som bara bar en person åt gången. De följande tre var lodrät stigning där marken mer bestod av rötter än av jord och med upp till midjehöga avsatser. Den fuktiga djungelluften svepte in oss i svett. Efter krönet blev träden knotiga och mossbeklädda. Bara för att det var helt fel läge att vricka foten gjorde jag det, fast bara lätt. Genom allt detta skjöt Jules fram som en pil. När det kommer till besvärliga fotvandringar verkar det som att hon har funnit sitt gebit. Till skillnad från Australien är djurlivet betydligt tunnare i Nya Zeeland. Vi hade åtminstone förväntat oss sniglar, grodor och ödlor, men fick nöja oss med de stora spindlarna längs stugans veranda. En av dem knaprade på en levande humla. Vi delade boendet med en hund och fem 70-åringar. En av dem var sjuk, en annan fet, hunden liten som ett cornflakespaket, men vandringen hade de minsann avverkat på samma tid som oss. De skrattade gott medan de smuttade på varsin whiskeypinne. Vi tog ett dopp i floden, gjorde ett pastakok och gick och lade oss med solen. På utedasset lurade tre wetas, grottvårtbitare, en av världens allra största insekter.

Tillbaka må vandringen ha varit något enklare, men istället regnade det i ett. Genomfrusna stannade vi bilen vid Pukaha Mt Bruce National Wildlife Centre för att titta på deras vita kivi. Med utstående morrhår klev den omkring och pickade ihärdigt på en murken trädstam. I träden runt flaxade djungelns clown kakan. Nere vid sjön spatserade rallfågeln takahe som på 1900-talet inte skymtades på 50 år och troddes vara utdöd. Vår favorit blev den sociala kokako vars sång lät som en människoröst. Utanför Masterton gjorde Ben en liten avstickare för att peka ut Matahiwi Downs, Peter Jacksons slottlika ägor med golfbana, järnväg, biograf, konstruerade sjöar och körklara pansarvagnar från första världskriget. Vi rullade fram till den sagolika porten tills entrélamporna tändes och backade sedan skrämt därifrån.